Jag är produktiv. Det går sällan en dag utan att jag tecknar eller målar så det har hänt att jag hittat gamla teckningar som jag knappt känner igen att jag gjort.
Jag är inte heller nostalgisk över det jag gjort. Jag har aldrig varit en person som hänger upp mina egna tavlor eller känner att det är svårt att släppa iväg dem till försäljning. Jag tecknar det jag känner för och sedan går jag vidare.
Men det betyder inte att jag kan ha olika relationer till det jag gjort. Vissa saker kan jag skämmas för. Andra gånger tycker jag att jag hade tur för det blev bra.
Men några teckningar betyder något särskilt för mig. Detta är en av dem.
Min far var fotograf med inriktning på författare och politiker. Vilket på den tiden betydde att han bara fotade gamla gubbar. Men i högarna av gamla foton på vårt sommarställe fanns en bild som stack ut. Den bilden talade till mig. Den var liten, gulnad och trasig i kanterna. Jag tror jag tänkt att jag ville teckna av den i hela mitt liv, men det dröjde innan jag faktiskt gjorde det. Jag hade absolut inga problem med att sälja den, för det var aldrig en fråga om själva teckningen i sig. Det handlar om att det är det tidigare minne jag har av att känna inspiration.
Hedenvinds Bilder 