Frida

Jag har fyra systerdöttrar som alla är amazing. Jag har mött och pratat med så många människor i mitt liv men det är få som jag tycker är så intressant att prata med som mina systerdöttrar. Idag tänkte jag skriva om en av dem. Frida. 

Jag kan se likheter mellan mig och alla mina syskonbarn. 

Det kan dock finnas något av ett tankefel när man talar om likheter och olikheter för ofta fastnar vi i ett svartvitt tankemönster. Som att valet måste vara onyanserat lik eller olik. Som att man måste välja antingen eller.

Men sanning är väl snarare att man kan vara 30% lik, lik i vissa avseenden eller lik i en viss kontexter. Man är nog aldrig 100% lik eller 0% lik någon. 

Det finns också en värdering kring idéen med att vara lika, som man kanske kan fundera på. För oftast ses det som att det är något bra att vara lik, och något dåligt med att vara olik. När man tänker på det är det lite egoistiskt. Som att man säger att om någon är lik mig är de bättre? Men är att vara lik någon det mest önskvärda i världen? Eller kan olikheter vara spännande och givande? 

För min del uppskattar jag likheter i HUR man pratar. För HUR man pratar är viktigare för mig än VAD man pratar om. Jag har nog alltid tänkt så. I tonåren minns jag att jag hade ett favoritexempel för att illustrera min tanke. Den löd som följande: man kan tala ytligt om Kafka och djupt om smink. Tycker fortfarande att det är ett ganska bra exempel.

Men även om jag inte tycker att man ska stirra sig blind på likheter och oliketer, så känns det speciellt när man känner likhet med någon. Särskilt en släkting. Det ger känslan av tillhörighet. Jag har många gånger tittat på Frida och tänkt ”hon skulle kunna vara min dotter”. Hon har egenskaper som jag känner igen mig i.

Hon går sin egen väg, gör sina egna val, ses ofta som en rebell men har sin egen hederskod som hon håller hårt på. Hon trotsar modigt när hon ser orättvisor oavsett om det är mot en auktoritet (eller kanske särskilt då?). För hon blir inte imponerad av status. Hon är ärlig och arbetar hårt utan att skryta om det. Hon är obrottsligt lojal mot de som är henne närmast, det finns inte mycket hon inte skulle göra för dem. Hon släpper dock inte in människor så lätt i sin sfär men de som har lyckan att få vara där kräver hon inte mycket av. Ingen behöver vara perfekt för att hon ska älska dem – tvärtom visar hon alltid stor förståelse och tolerans mot ”brister” hennes vänner kan ha.

I familjen anses Frida och jag vara mest lika. Men min relation till de andra syskonen är lika stark den, men förstås annorlunda.

Frida var någon som under några år kände sig lite missförstod och osedd. Som inte riktigt passade in någonstans. Och jag förstår den känslan. Hon har alltid haft lätt att få vänner och är omtyckt (och killar blir generellt så otroligt tagna av henne), men hon släpper inte in folk så lätt.  Hennes integritet är stark.

Hon bodde hos mig några somrar vilket resulterade i en mängd målningar och teckningar på henne, men förstås har jag tecknat och målat henne sedan hon var barn och kommer så att fortsätta så länge jag kan hålla i en penna.