Snällhet

Del II

Jag beskrev min kollega i ett inlägg igår. Hon är väldigt speciell och väcker irritation hos människor. Ingen av mina andra kollegor vill jobba med henne och hon ger oss ofta dåliga recensioner.

När folk talar om henne och alla hennes dåliga egenskaper, får de ofta dåligt samvete och vill därmed säga något för att släta över det hela. Och alla säger alltid samma sak. –Men hon är ju i alla fall snäll. 

Men ingen kan beskriva hur hon är snäll, för sanning är att det inte är sant. Det är bara något man säger. 

Jag upplever att vi är för ”generösa” med att använda ordet snäll. Det tycks vara en egenskap vi inte värdesätter och därmed slösar med utan att mena något med det.

Ingen skulle säga ”jag tycker i alla fall att hon är kunnig” eller ”smart” eller ”rolig” om det inte vore sant. De egenskaperna reserveras vi för de som förtjänar att bli kallade så. 

Jag tycker att snällhet är något värdefullt och fint och inte ett ord som man borde missbruka. Men jag förstår att det inte känns bra att tala illa om någon – jag känner också så förstås. Jag har i skrivande stund dåligt samvete för hur jag uttryckte mig om henne i mitt inlägg igår och fortsatt idag. Det är en djupt sittande känsla som vi alla bär på. Man talar inte illa om människor i sin närhet.