Om man inte känner mig väl så tror jag inte man förstår hur pass cynisk jag kan vara. Åtminstone i tanken. Åtminstone ibland.
Och kanske använder jag inte ordet helt korrekt, men vad jag försöker belysa är att jag har så svårt för vissa uttryck och ord, och sentimentalitet kan irritera mig.
Jag följer dagligen utvecklingen i USA på CNN och MSNBC mm. Allt tal om att älska sitt land och gud är så obegripligt för mig. Det låter i mina öron som något som sägs slentrianmässigt som en godhetsmarkör. Det kanske bara är ord som amerikanen lärt sig är positiva och därför måste det med? Men de är säkert sanna för en del. Och jag måste ändå säga att hur bra många av talen än är så känns det som en väckelserörelse där publiken är i ett sinnestillstånd av eufori.
Men jag är egentligen inte så hård som jag låter dock. Sentimentalitet är bara irriterande när det inte känns äkta.
Jag ogillar dock tanken att den bästa talaren, den som retoriskt har fördelen vinner. Det är sanningen man alltid bör fokusera på, inte hur känslosamt något var. För man får aldrig glömma att det var ju så Trump lurade halva världen. Via känslor. Genom att omfamna sin ilska och sitt hat (vilket ju är känslor). Det är ju samma metod alla tyranner använder. Ilska och indignation över andras ”omoraliska val”. Persondyrkan kan så lätt fördunkla fakta.
Men jag är inte så cyniskt att jag inte kan erkänna att när Obama höll sitt tal blev jag rörd. Normalt sitter jag och målar eller tecknar samtidigt som jag lyssnar, men jag släppte pennan när han höll talet.
Där och då var jag inte en cyniker. Där och då var jag sentimental och rörd och fylld av hopp.
Hedenvinds Bilder 