Brödsmulor

Jag lärde mig nyligen ett begrepp som jag inte hade hört tidigare. Det känns jättekonstigt att jag missat det. Personen jag pratade med kallade det för att ”kasta brödsmulor”. Det handlar om en person som hintar om intresse men bara för att hålla kvar medan hen söker vidare efter andra.     

Det för mina tankar tillbaka på några tidigare inlägg jag skrev där denna aspekt borde varit med. Jag skrev om dejtingens problematik. Hur svårt det är att connecta via Tinder och hur mycket lättare det skulle vara att träffas i ett socialt sammanhang. Men det finns många problem att mötas i samma kretsar också. Och detta är förstås en av dem.

Här kan du läsa första delen av de inläggen om du vill: https://hedenvindsbilder.com/2024/01/14/tankar-kring-dejting/

Idealiskt börjar kanske en relation med just ”brödsmulor” eller något liknande – men förstås inte med avsikten att leta efter andra under tiden. Men ”brödsmulor” kan ju tolkas som att man vill bygga en relation långsamt och försiktigt. Och en viss liten osäkerhet kan vara spännande i början. Osäkerhet är förstås bara spännande i en inledande fas, sen måste man ju ta sig till en annan fas. Där man lär känna varandra djupare än att bara ses i sociala sammanhang. 

Men för den som bara vill ”kasta brädsmulor” så är det annorlunda. Den vill ju ge sken av ett intresse för att göda sin fåfänga medan hen söker vidare efter någon annan. Eller många andra. 

Men hur vet man skillnaden på dessa två?

När sådana här saker beskrivs så låter det alltid som att människor är så hårda och beräknande. Och man ska akta sig för dem, ta bort dem ur sitt liv. Men tänk på det. Säger man inte då också att man själv ska vara hård och oförlåtande? Säger man inte att man ska dela in människor i två grupper, en ond och en god.

Jag saknar ofta fler perspektiv och medmänsklighet i tal och i artiklar om företeelser som denna. Utan att säga att det inte ligger en sanning i att om man möter någon som slänger brödsmulor utan att avse något mer, klart man ska skydda sig själv och gå vidare.

Men var går gränsen mellan att man vill gå varsamt fram och att ”slänga brödsmulor”? Och har man själv gjort så någon gång? 

Det är ju en fråga om perspektiv. För den ”utsatte” ser det alltid annorlunda ut än för den som ”utsätter”. Och den som utsätter kanske ser sig själv i ett annat ljus? 

Begrepp är intressanta men ibland skapar de distans mellan människor. Får oss att se onda varelser överallt och skapar rädsla för allt och alla.