Still my guitar gently weeps

Jag och min syster brukade sjunga ihop under hela vår uppväxt. När jag flyttade ihop med min första sambo minns jag att jag tänkte att jag skulle förlora det. För om man slutar sjunga tillsammans är det svårt att börja igen. 

Men min syster och jag sjöng överallt och jämt. Vi drog även in våra vänner i vårt sjungande (min syster och jag umgicks med varandras vänner).

När vi åkte bil var det en självklarhet att sjunga och ibland kunde man förbereda sig genom att plugga på en text så att man inte behövde traggla med osäkerhet kring orden. Vi älskade också att sjunga i trappuppgången där akustiken var fantastisk – jag undrar va grannarna tyckte?

Vi skrev också egen musik och gjorde egna ”skivor”. Jag minns faktiskt en av mina låtar fortfarande trots att jag inte kan ha varit mer än sex- sju år. För det var innan jag kunde skriva. I tonåren var jag med i ett band där jag sjöng och ”spelade” bas. Vi var många medlemmar i banden och det var nästan som en grej att vara oseriös. Men i smyg tog jag och en till i banden det betydligt mer seriöst.

Idag sjunger jag sällan. Klart att jag ofta sjunger med när jag lyssnar på musik, men att sjunga utan att ha musik på är sällsynt. En liten fras, en början på en låt i duschen, men sällan en hel låt från början till slut.