Rädd i Bergen

De som känt mig länge beskriver mig nog som en orädd person. Men idag var jag rädd. Jag kan inte minnas när jag var så rädd

Jag tror att man ibland blandar ihop oro och rädsla. Själv är jag inte en orolig person. Jag oroar mig inte för saker som inte kommer att hända och jag tror gott om människor i allmänhet vilket också bidrar till mindre oro. Men uppenbarligen kan jag bli rädd

Vi for till Gorges du Verdon idag. En makalös plats som jag besökte i min tonår, men hade nästan glömt bort. Landskapet är så storslaget att det nästan känns overkligt. Och även om jag förstås tog några bilder känns det meningslöst för bilder kan inte fånga det man ser. Det är nästan som att fotograferandet stör upplevelsen. 

Point sublime

Men så körde vi fel. Vi hamnade på en liten väg som bara krympte allt mer och tillslut övergick i en grusväg som senare övergick i en traktorstig som knappt var framkomlig. Vägen saknade helt skyddsräcken och nästan hela vägen var det branta stup. I princip bestod vägen enbart av kurvor, och de flesta mycket skarpa. Och det var högt. Som högst var vi nästan 1300 meter över havet. Hade vi fått möte med en annan bil hade vi varit tvungna att backa för det var knappt plats för en bil på vägen.

Så åkte vi i tre och halv timme innan vi hittade tillbaks där vi började. När vi mot slutet äntligen såg en människa var det en gammal fransman som inte kunde ett ord engelska men i min stress var det som att jag faktiskt förstod franska. Jag förstod hur långt vi hade till närmaste by (som bestod av fem hus) och att vi därifrån skulle åka på en drägligare väg. 

Jag började känna mig lite bilsjuk ganska tidigt under färden och sedan kom den första känslan av obehag. Obehaget växte och blev allt mer till skräck. Jag måste ha tänkt ”snälla låt oss hitta en väg med asfalt nu” tusen gånger. Det var allt jag kunde tänka på. Asfalt.  

Jag fick bitvis gå av och hålla koll på stenar, joggandes bredvid bilen. Då släppte rädslan och jag kunde se bergen i sin karga mäktiga skepnad. Point sublime hete platsen vi hade utgått från, och inget annat namn beskriver platsen bättre. 

Point Sublime

Publicerad av hedenvindsbilder

Jag bor i Stockholm, men har också en fot i Trosa där jag ofta gör jobb åt Bomans hotell. Mina bilder varierar sig, liksom mina metoder och material, men människor står i centrum.