Igår talade jag med en kvinna som berättade att hon gjort slut med sitt ex, inte för att känslorna saknades utan av andra skäl. Hon hade dragit sig undan sociala sammanhang under en tid men nu börjat hitta en ny inställning till sig själv och sina känslor. Hon sa ”jag är inte öppen”. Och fortsatte med orden. ”Och det är ok”.
Det slog mig hur ofta jag upplevt att människor nästan skuldbelägger mig för att jag inte hittar någon. De brukar ofta ge mig goda råd. Som om det är råden det handlar om. Men det är ju personen. Ett av de vanligaste råden jag får är att vara öppen.
Min väldigt smarta systerdotter sa dock motsatsen. Att mitt problem inte alls varit att jag inte är öppen. Snarare motsatsen. Att jag har gått på dejter och försökt vara öppen när det egentligen inte alls fanns potential. Alltså motsatsen! Jag har varit för öppen. Varpå jag måste hantera att avfärda och få dåligt samvete till följd.
Så kanske är det så att man inte alls behöver vara öppen. Kanske är det bara en av alla dessa klyschor som vi slänger omkring oss för att känna oss lite ”fina” men i verkligheten kanske vi behöver acceptera att vi ibland är stängda och framför allt: att vi är stängda för vissa människor.
Hedenvinds Bilder 