På 90-talet började man tala om EQ, minns ni? EQ ställdes ofta som en motsats till IQ, något som förstås kan ifrågasättas. Men jag tänkte inte föra den diskussionen idag.
Idag går mina tankar till en man som fanns i mina kretsar och var mycket nära vän till en av mina bästa vänner.
Då, när jag lärde känna honom, tycktes han ha alla förutsättningar. Han hade ett rikt umgängesliv, med många människor runt sig som gav honom möjligheter till jobb och bostad, och som trodde på honom. För han hade en viss charm och framför allt var han talangfull. Men han öppnade aldrig en faktura, han betalde inte sin hyra och han slösade snabbt bort alla pengar han kom över. Han startade bråk med alla och skrämde bort den ena efter den andra i sitt liv.
Och de som var honom mest trofasta slog han hårdast mot. Och gör än i dag.
Det är som att hans huvud är förgiftat av svarta tankar där han gör om alla sanningar och aldrig klarar av att se sin del i något som händer honom. All skuld ligger alltid på omgivningen.
Hämnd tycks vara den enda känsla han har kvar i sitt hjärta. Han kunde låtsas ha empati men idag är det tydligt att det var bara ett spel. För hämnd och empati kan faktiskt inte samsas.
Så vad har EQ med detta att göra?
Jo. Jag tror inte att han brast i IQ. Men han brast i EQ. Och när jag tänker tillbaka inser jag att de värsta människor jag mött har haft det gemensamt. De har alla haft någon form av intelligens (vad nu intelligens är). De har sällan varit bland de mest ointelligenta. Det är inte där det brustit.
Men oförmågan att hantera sina känslorna har förgiftat dem och påverkat deras tankar. Vilket lett till deras egna intelligens vänds mot sig själv. För de resonerar och ältar tills de får ”rätt” men omöjliggör på så sätt mänsklig kontakt. För mänsklig kontakt kräver ödmjukhet och insikt om sin egen del och förmågan att säga förlåt. Mänsklig kontakt kräver EQ före IQ.
Hedenvinds Bilder 