Samtal

Jag tänker inte säga mina siffror, men jag vet var jag ligger!” Säger mannen bredvid mig. 

Kvinnan mittemot säger ingenting så jag känner mig tvingad att försöka föra samtalet framåt, men helst bort från honom. Men mitt försök misslyckas för mannen i fråga vill verkligen att vi ska fråga efter hans IQ.  

Jag blir irriterad av hans ego så jag säger ”det är intressant hur alla alltid anser sig själva vara mer intelligenta än alla andra. Lite som att alla är över medelbra på att köra bil.” Mannen viftar bort min kommentar och upprepar sitt tidigare uttalande om att han vet sin siffra och är trygg i den. 

Men han blev påtagligt provocerad och på något märkligt sätt hittar han in i ett nytt ämne där han beskriver hur svår sorg han haft när hans far dog. Hur ingen kan förstå. 

Jag förvånas över mig själv för jag brukar inte agera som jag gjorde denna kväll. Jag hör mig själv säga ”min far dog när jag var tretton”…

Och sedan berättade jag om hur jag då nästan föraktade alla på begravningen. De grät hejdlöst för att sedan äta tårta och skratta tillsammans efteråt. Jag såg det som falskt. Men jag var tretton år. Chockad och full av min egen sorg, och visste inte så mycket om människor. Idag förstår jag att vi alla agerar olika vid sorg men första gången man drabbas är det lätt att man ser sig själv som ensam och isolerad.

Men sanningen är att det vittnar om att man saknar förmåga att sätta sig in i vad andra går igenom. ”Om du inte sörjer som jag – sörjer du fel”. Vilket skvallrar om att man ser sig själv som lite bättre än andra.

Jag gick igenom allt detta, då, som trettonåring. Men jag kom ut på ”andra sidan” med den insikten som jag beskrev ovan men också med en annan: Nämligen att ingen kommer någonsin kunna läsa mina tankar. Ingen kommer att säga exakt det jag vill höra när jag behöver det. 

I sorg är man två som måste mötas. För den sörjande behöver berätta vad den behöver. Det är två personer som ska mötas, inte en person som ska kämpa livet ur sig för att ”göra rätt”.

Mannen i fråga såg besvärad ut. Jag tog ifrån honom något när jag hade samma erfarenhet som han men förespråkade att vi inte skulle finna gemenskap i att alla är dumma i huvudet som inte delar vår erfarenhet.

Men han hade ett ess i rockärmen. Det tog några sekunder för honom att plocka fram det men ”ingen kan förstå hur det känns att förlora ett barn”. 

Han vann.