Mittemot mig sitter en kvinna. Hennes ögon sitter djupt in, nästan som att de är på väg att försvinna och hennes blick har inget fokus. Hon är blind. Hon berättade att hon brukade måla innan hon förlorade sin syn. Jag anade en smärta bakom ordet vilket förvånade mig för hon har talat om sin blindhet hela kvällen utan att visa några känslor kring det.
Eller kanske anade jag tidigare en lätt irritation när kvinnan bredvid henne la ut texten om ”hur vi seende inte förstår hur mycket vi går miste om” när den blinda kvinnan beskrev hur hon lärt sig att förlita sig på andra sinnen, så som ljud och dofter. Jo, jag tyckte att hon hade en lätt irritation när hon förklarade för kvinnan bredvid att det inte är så konstigt att seende inte lyssnar på ljud och inte förlitar sig lika mycket på doft eftersom man inte behöver det. En seende kan ta en kryddburk och läsa vilken krydda det är och en seende kan se var de går.
Jo, jag tror att hon blev lite irriterad. Eller vad det jag som blev det? Som upplevde kvinnan bredvid som romantiserande av någons tragedi. Men kanske kan man försvara kvinnan bredvid med att det kan vara svårt att förstå hur det känns för någon som inte visar ångest eller sorg? För den blinda kvinnan var saklig, van att besvara frågor och tycktes fullt ut accepterat sitt öde. Och det är så utomstående vill se andra människor. Som starka, som tar sig igenom saker. Vi vill hylla dem för det. Och det hjälper nog människor att bli starka men kanske ställer det också indirekt krav.
Den blinda kvinnan är god vän med min syster så hon känner till mig och visade stor nyfikenhet på mitt bildskapande. Hon ville att jag skulle beskriva hur mina tavlor ser ut. Jag blev lite ställd för jag pratar så sällan om mina målningar, så jag har inga färdiga formuleringar att falla tillbaka på. Min syster, som satt bredvid mig, tog ordet och beskrev så fint att jag blev rörd.
Men min egna känsla varade kort för reaktionen hos vår blinda vän berörde mig än mer. Hon började ställa ingående frågor om färger. Och då hörde jag det. En lätt smärta. Eller kanske en djup smärta som låg under en behärskad yta? Hon berätta om hur hon målat innan hon förlorat synen och hon berättade om vilka färger hon brukade använda. Hon berättade hur hon framande bilder i sitt huvud. På färger. På tavlor. Allt hon mindes som nu är utom hennes räckvidd.
Hedenvinds Bilder 