Spela Spel

Jag hade ett långt samtal med mitt ex som behövde råd angående en dejt. 

Vi började diskutera begreppet spela spel. Nu är det ett problematiskt uttryck för det kan betyda så många olika saker för olika personer. Jag googlade och fann en (i mina ögon) oseriös artikel där de blandade in anknytningsteorierna som i mitt tycke inte har med att ”spela spel” att göra. De handlar snarast om ofrivilligt beteende hos människor präglat av barndom och/eller många dåliga relationer. 

Sen har vi The Game, men det är en bok som kom ut innan den stora Tindereran (och innan metoo); jag har inte läst den men refererar till den mer som en idé; nämligen att man på riktigt spelar ett spel för att få någon intresserad trots att man själv inte är intresserad. Idag tror jag de metoder som nämns är svårare att lyckas med (vilket jag skrivit om tidigare så jag går inte närmare in på det här). 

Men oftast upplever jag att uttrycket används när den ena parten önskar att få mer bekräftelse än den andre. När man vill ursäkta sitt egna beteende av att vara lite för krävande och lite för ”på”. Som jag ser det måste man i början av relation möta varandra där man är. Om den ena vill gå fram lite långsammare än den andra kan det finnas något respektlöst i att inte tillåta det. 

Alltså förstås inom rimliga gränser. Om personen aldrig vill ses har man förstås inget att förlora på att tydlig visa sitt intresse men sen backa undan om ingen respons kommer. 

Min erfarenhet är att de allra flesta som varit i dejtingvärlden ett tag är lite dejtingskadade. Det gör att vi kanske måste spela lite spel i avseendet att ge varandra lite tid. Man måste inte höras varje dag när man börjar närma sig varandra. Man måste inte ge stora kärleksförklaringar innan man ens har kysst varandra osv. Och egentligen anser jag inte att det är att spela ett spel. Det är att vara inkännande och anpassa sig till den andre. Så som man även gör i vänskapsrelationer. Allt handlar inte bara om hur man själv känner utan hur den andre känner. 

För när jag (lite provocerande) påstår att man BÖR ”spela ett spel” menar jag inte att man ska agera ointresserat och nonchalant. Jag menar inte att man ska ge dåligt samvete och ställa orimliga krav. Jag tror inte på att försöka göra den andre svartsjuk och man bör absolut inte säga elaka saker i tron att den andre ska bli än mer intresserad.

Jag tror på att våga vara lite sårbar (utan skuldbeläggande) och öppen (utan att ta all plats). Tydligt visa intresse MEN gå med små steg fram. Prata mycket. Umgås mycket. Ge trygghet. Men låta kärleksrelationen växa långsamt i den takt som båda är bekväma med. Alltså hålla tillbaka sina egna känslor så att det finns utrymme att känna in den andres! 

Men med allt detta sagt…många vet nog hur de borde bete sig men så fort känslor tar över förlorar vi vårt förstånd. Mitt ex ringde dagen därpå och tackade för samtalet som hade hindrat honom från att agera på sina känslor. Istället kände han ett lugn som gjorde att han och hans dejt hade haft en underbar kväll och natt och skulle ses dagen därpå. Han var förbluffad över hur han kunde tappa bort sitt förnuft, hur han inte själv kunde förstå allt det vi talade om.

Och handen på hjärtat, jag har också fattat dåliga beslut och gjort konstiga saker. Att man vet hur det borde vara är inte samma sak som att man alltid lever efter det. Allt man kan göra är att försöka fatta bättre beslut nästa gång.