Konsttriangeln

Jag förbereder mig för konsttriangeln i påsk. Jag släpar med mig ett lass med tavlor i taget på bussen varje gång jag ändå ska ner till Trosa (jag bor ju i Stockholm). Förra året deltog jag inte i konsttriangeln (för första gången sedan starten). Jag fegade ur. Anledningen att jag avstod var för att jag året innan känt mig kritiserad och dömd. Mina målningar och teckningar väcker känslor, de provocerar. 

Men sanningen är att jag försöker inte provocera, jag känner ingen njutning i det alls. Jag försöker bara uttrycka mig så ärligt och naket som jag vågar. Och jag ser det som något större än mig själv. Jag ser det som politik. Rätten att få leva sitt liv så som känns rätt (så länge man inte gör någon annan illa förstås!). Och det har ju aldrig varit mer aktuellt. 

Jag vet att en del har åsikter om mig. Hur jag bor spartanskt, mina livsval, hur jag uttrycker mig. Men jag är faktiskt stolt över mig själv (i alla fall i dessa avseenden). Och jag tänker att alla talar om att man borde leva sitt liv enklare och ha mindre fokus på status och pengar men när det väl kommer till kritan är det bara sådant man säger över ett glas vin en fredagkväll. Sen kommer måndagen och då jagar man vidare. Men jag lever ju faktiskt efter det. Jag har aktivt valt bort status och pengar i hela mitt liv. Jag söker andra värden.

Och beträffande mina målningar och teckningar så måste jag påminna mig att de som inte gillar vad jag gör ska ju förstås inte ha det på sin vägg. Konstigare än så är det inte. 

Så jag andas in. Jag andas ut. Söker efter modet att visa mig. 

Jag viskar till mig själv att motgångar och kritik är kanske vad jag behöver. Det kanske stärker mig. Kanske har mitt liv varit för enkelt som gör att motgångar skrämmer mig lite.

Kanske kommer ingen att se mig, gilla mig eller vad jag gör men jag har ju inget annat val än att vara den jag är.