Han & Jag

Jag har många dejter bakom mig. Ibland har mitt hjärta fyllts av hopp. Tänk om jag denna gång har funnit honom? 

Ibland fantiserar jag om hur jag önskar att en relation var. Han har inget utseende och jag har inga ytliga fakta kring vem han är. Men han är någon jag talar med i timmar för vi kan inte få nog av att tala med varandra. Han är smart. En tänkare. Han har åsikter och har aldrig slutat vara nyfiken på att lära sig nya saker. Vi berättar saker om oss själva. Vi kommer snart över den där oron vem som ska ringa eller skriva, för vi visar varandra så tydligt att vi alltid kan höra av oss. Ibland blir jag lite rädd för honom, vem är han? Han är ju en främling. Men han finns alltid där när jag känner att marken inte riktigt bär.

Han är någon jag skulle prata med om allt. Vi skulle prata om de där sakerna som är för små för att berätta för en vän för de är för oväsentliga att berätta för någon som man inte talar med varje dag. Men de är ändå viktiga just den dagen.

Han är någon jag skulle berätta mina djupaste mörkaste hemligheterna för. De där som jag har skyddat och hållit hemliga i hela mitt liv. Jag vågar inte till en början men han har tålamod. Han kanske till och med njuter av att sakta, sakta locka ur mig allt det han anar att jag har inom mig. Han visar mig vägen. Han leder mig med trygghet och närvaro.

Men vi talar inte bara med varandra. Vi ses. Vi ses så ofta vi kan. Vi litar på att vi prioriterar varandra. Och när vi ses finns det alltid närvarande. Den där känslan. Vi går på gymmet ihop men mitt under en övning stannar vi upp. Ser på varandra. Vet vad den andre tänker. Det varar bara ett ögonblick. Sen fortsätter vi träna. 

Vi tar en taxi från en middag, och han lägger sin jacka över mitt knä. Jag känner hans hand försiktigt dra upp min kjol under skydd av jackan. Och där, känslan av hud mot hud. Jag blir förstås nervös och lite generad. Men hans trygga blick lugnar mig. 

Vi går på en restaurang. Vi talar ivrigt om allt som vi har på hjärtat den dagen. Han berättar något jag inte visste eller tänkt på och jag blir exalterad men han bryter mig mitt i och viskar i mitt öra. ”Jag vill att du går in på toaletten och tar av dig dina trosor”. Jag lyder med hjärtat vilt dunkande i bröstet. Dunkande mellan mina ben. Dunkande i min själ. 

På vägen hem håller vi lite fysiskt avstånd. Vi håller inte händer. Vi går med lite avstånd mellan oss. Som att vi behöver lite avstånd. Som om vi inte litar på varandra. Men avståndet bygger bara upp en starkare spänningen mellan oss. Och där, där det är som absolut mest olämpligt klarar vi inte att stå emot längre. Han trycker upp mig mot en vägg med en kraft som är lite för stark. Det gör nog lite ont men det hade gjort mer ont om han inte tog på mig. Han fyller mig med en känsla som om jag vore ett kärl som fyllts på av en tsunami, det är ostoppbart och vattnet rinner över alla kanter och allt jag kan göra är att följa med flodvågen. Ingen av oss bryr oss om någon skulle se oss för allt som betyder något är att få röra vid varandra.

På morgonen vaknar jag av en hand som rör vid min rygg. Fjäderlätta rörelser som inte var menade att väcka mig. Eller kanske var de det? Vi säger ingenting. För ibland behöver vi inte ord. På morgonen är allt annorlunda. Den passion och vildsinthet som rådde under natten förbyts till stillsamhet. Lugna långsamma rörelser som sakta väcker kroppen till liv. Ingen stress. Vi har hela livet på oss. Vi kan ligga där hela dagen och bara röra vid varandra. Vi kan ligga där resten av vårt liv och bara röra vid varandra.