Hypnotisören

Udda är ett ord som beskriver Eminens, hypnotisören, bättre än något annat ord. Fast jag får också andra ord i mitt huvud. Kompromisslös, mångfaldig och svårgripbar. 

Min vän Mini och jag for iväg en kväll för att besöka Eminens i hans hem. Jag har länge velat måla av honom, vilket var huvudskälet för besöket men nu råkar det också vara så att han ägnar sig åt hypnos. Mini, som är andligt lagd, var förstås intresserad. Själv är jag krass men alltid nyfiken. Vi kliver in i hans hem och blir bjudna på blåbärspaj. Eminens spelar i ett band så innan hypnosen ville han spela sina tre nya låtar för oss. De handlade om stökiga relationer och hans bakgrund. Han ”kom i klorna” (hans ord) på en sadistisk domina som ung man men när han äntligen befriat sig från henne vände han och blev själva sadist och dominant. Nu blev inte de nya relationerna nödvändigtvis så mycket mer fridfulla för den skull. 

Sen var det dags för själva hypnosen. Jag hade ingenting speciellt jag ville. Inget mål. Jag var bara nyfiken, men jag tänkte nog att jag skulle vara svårhypnotiserad eftersom jag  är en logiskt, strukturerad och vetenskaplig person i min inställning till världen. 

Han talade oavbrutet med sin lugna stämma och jag lyssnade på varje ord. Jag fick peka ut färger som han visade mig. Jag fick svara på tusen frågor varpå jag svarade nej på de allra flesta. Ingen panikångest, ingen migrän, inga mediciner, ingen ilska mot föräldrar, få rädslor, inga stora önskemål i livet (kärlek och sex är ju det enda jag saknar). Han frågade mig om jag hade något återkommande i mina drömmar (vilket jag har).

Sen fick jag luta mig tillbaka. Han satte något som kallas för Biofeedbackmätarsensorer på mina fingrar och hörlurar över mina öron. En varm pläd över min kropp. Och så började resan. 

Han började gå igenom min kropp från huvudet som lutar mot kudden till fötterna som stack ut från pläden. Han talade om hur luften kändes mot min hud. Och jag kände luften. Han talade om temperaturen i rummet och jag kände den. Sen befann jag mig i en vattenvärld, den var abstrakt och svår att beskriva annat än att den var turkos och vattnet betedde sig inte så som vatten gör. 

Sen tog jag en rulltrappa ner och vid sidan om mig for reklambilder förbi. De var samma bild, en man som jag anade ett ansikte på men det blev allt mer en svart siluett ju längre jag åkte. Där nere kom jag fram till en sjö med vita näckrosor. Jag doftade på dem, jag tog på dem. Sen kom jag fram i en skogsglänta och jag visste omedelbart var jag befann mig. Jag var på Stendörren. Jag var ute med hundarna på all de olika platserna där som jag älskat. Det var ganska tidigt så dimman låg fortfarande tungt och det var svalt men inte kallt. Jag gick fort och hoppade från sten till sten, koncentrerad på att hålla balansen. Jag utmanade mig själv att ta länge hopp och utföra dem fortare. Jag kände mig så otroligt lycklig. 

Timmen gick ytterst fort. Jag kunde inte förstå hur det var möjligt. Jag hade svårt att prata en lång stund efteråt. Som att jag inte var säker på vad som var verklighet eller dröm. 

Eminens beskrev att han följt mina värden från sensorerna och var förvånad över hur fort jag gått ner i hypnos och inte minst förvånad över hur djupt jag dök. Jag var så djupt man kan komma innan man faktiskt drömmer. 

Det kändes märkligt att höra det. Som att det gjorde mig sårbar. Men samtidigt är ju hypnos samma sak som att vara fokuserad och om jag någonsin varit ”duktig” på något så är det fokus. Och jag fantiserar ju mycket. Jag är van att skapa mina egna världar där jag känner och upplever saker.  Hypnos är ju inte flummigare än så.