Att vara sedd utan att se

För några år sedan stängde jag av möjligheten att kommenterar här på bloggen och nu i veckan stängde jag av möjligheten att gilla mina inlägg. Min blogg är förstås öppen att läsa men jag som människa är inte öppen. 

Jag var i tidiga tjugoårsåldern när jag fick ett telefonsamtal av en främmande man som beskrev att han brukade se mig. Han hade undrat vem jag var och av en händelse varit inne på Bomans hotell där det fanns bilder på mig. Han hade bett receptionisten om mitt nummer. Jag förklarade generat och förvirrat att jag var i en lycklig relation. Efter ett par dagar ringde han igen och berättade att han hade sett mig på torget. Jag försökte återskapa minnet av mig själv på torget, men kunde inte finna honom där. Det blev ett tredje samtal innan jag insåg att jag inte skulle svara när han ringde. I det samtalet frågade han om Kristin och jag hittade något i antikbutiken vi varit dagen innan. Butiken var så liten och trång och ändå kunde jag inte minnas att jag såg någon man där inne. 

Jag har fler historier men poängen är att jag var sedd av någon okänd som jag inte kunde se. 

Vi vet ju att män i allmänhet överskattar kvinnors avsikter och intresse. Sådana historier har jag också gott om. Som han som ivrigt beskrev den ”makalösa kemin” mellan oss i dörröppningen på baren, när mitt perspektiv var att jag bländades av en stark lampa när jag klev in och hade inte ens sett honom än mindre upplevt kemi. 

Men att vara sedd utan att se är en annan sak. Samtidigt är vi ju alla sedda utan att se hela tiden. Är man på några sociala medium är man ju sedd utan att se.

För några år sedan hade jag en plågsam upplevelse. Historien i korthet var att en helt främmande man letade upp mig på alla mina sociala medier och bombarderade mig varje dag. Samtidigt fick jag varning om att någon försökte hacka alla mina konton. Jag hade lovat mig att aldrig blocka någon eftersom jag anser det vara problematiskt men jag blockade honom överallt. I början av denna vecka dök han upp här på bloggen igen. Det fick mig omedelbart att känna mig så som jag kände då; fruktansvärt utsatt, ensam och sårbar. 

Min första reaktion var att stänga ner allt och göra mig osynlig. Jag tog bort en del inlägg som jag kände var för personliga. Kanske lite meningslöst agerande men det fick mig att känna att jag faktiskt gjorde något åt saken. Och sedan tog jag bort möjligheten att gilla inlägg.

Jag kände skuld för att jag är för öppen. Alltså jag vet att det inte är mitt fel! Och bloggen är inte den enda kontexten där män visat gränslöshet mot mig. Jag har haft flertal incidenter på vinbaren, för att inte tala om i dejting-sammanhang. men kanske ÄR jag för öppen!!! Kanske ska jag sluta vara det! Ta bort lite fler inlägg och bilder! Kanske ska jag tona ner mitt innehåll. 

Hur som helst så känner jag mig starkare för varje dag som går. Och kanske behöver man lite motgångar för att få lite, lite hårdare hud.