Vårkänslor

Jag har bott på landet, i småstäder och i storstäder; jag har bott litet och stort, vackert och fult. Det tycks inte spela mig så stor roll hur jag bor, för jag göra mig alltid hemmastad.

När jag separerade 2005 fick jag en lägenhet i Trosas sämsta område, det som kallades ”gropen” och som var betraktat som ”Trosas slum”. Min granne frågade mig seriöst ”vad gör en kvinna som du, på en ställe som detta!”. 

Vid den tidpunkten hade jag aldrig bott fult, och jag minns hur jag stod där, slut i kroppen efter släpat saker och tittade mig runt i den fula lägenhet från 70-talet. Det var plastlister och lågt i tak, tråkiga tapeter och fyrkantiga fönster. Jag minns att jag grät. En stund. Sen torkade jag mina tårar och åkte ner till färghandel. Jag köpte färg och målade om och gjorde lägenheten till min. Det tog inte lång tid förrän jag insåg alla fördelar och kom att älska att bo där. 

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men flyttade bort redan i tjugoårsåldern. Även om jag älskade alla mina boenden så hände det nu och då att jag längtade till Stockholm. När jag uttryckte det brukade folk säga saker som att ”ja, det är klart att utbudet i stan är fantastiskt”. Man kan gå ut på restauranger och klubbar, museum och operan. Men allt det där fanns ju tillgängligt utan att nödvändigtvis bo i stan. 

Nej det jag kunde sakna var det jag kände idag. 

På väg från gymmet går jag över kyrkogården och in på min lilla gata. Där på husen leker alla ljusreflektioner som solen kastar på bilar och fönster och det känns som att jag befinner mig i en ljusshow. Luften är frisk men inte kall. 

Just den känslan. Hur vår känns i Stockholm. Säkert präglat djupt från min barndom. Men den känslan är lycka.