2013 var första året för konsttriangeln. Jag var med på ett litet hörn (förstås på Bomans). Därefter var jag med varje år fram till pandemin. Konsttriangeln var den viktigaste dagen på året för dels sålde jag alltid väldigt bra och dels fick jag uppdrag så att jag var sysselsatt under stor del av året.
Jag hade många återkommande kunder som brukade säga ”å så spännande det ska bli att se vad du hittar på till nästa år”. För jag provar ju gärna lite olika stilar och material. Jag fick alltid lite prestationsångest när de sa så för tänk om mina idéer tar slut? Men snart nog glömde jag bort det och lät min process ta överhand och ett år senare insåg jag att jag hade fått och genomfört nya idéer.
Konsttriangeln var ett så lätt sätt för mig att synas på. Jag har lite svårt att ta plats och sälja mig själv, det är knappt jag kan upprätthålla min Insta, att jag har några följare där är ett under. Jag är produktiv men har svårt att marknadsföra mig själv. Vet vad jag borde göra men har svårt att genomföra det.
Efter pandemin har inte konsttriangeln tagit samma fart igen och jag har slutat ta uppdrag (annat än om jag har tid och lust).
Det är roligt att stå här och jag är förstås tacksam. Mest tacksam gentemot Kristin på Bomans. Men samtidigt undrar jag om det inte får bli sista gången. Kanske är jag färdig med detta. För som jag släpat saker (jag tar så mycket jag förmår på bussen och t-banan) och nu ska ju allt jag inte sålt hem igen. Och hittills har jag bara sålt saker som inte gör så stor skillnad i vikt och storlek. Önskar att någon ville köpa mina stora målningar (men som alla säger – de kräver en herrgård). Ja, jag vet, jag borde inte måla så stort. Kan liksom inte låta bli…
Hedenvinds Bilder 