Hur vi uppfattar skillnaden mellan orden ”längta” och ”sakna” varierar mer än vad jag förväntade mig när jag googlade på det. Man tror ju ofta att alla förstår och tolkar ord som man själv gör.
För mig är att ”längta” något som känns bra i kroppen och är fullt av förhoppning. Det är något som kommer att ske. ”Vi ska ses på fredag och jag längtar” säger man. Man byter inte ut ordet till saknar i den meningen.
Sakna är en svårare känsla att bära. Det är en känsla av tomhet som uppstår när personen i fråga inte finns tillgänglig. Det kan vara allt från att man inte sett någon på länge eller starka känslor av förlust.
Man kan också sakna saker och upplevelser. ”Jag saknar att inte gå på operan längre” men den meningen blir bara vettig i mina öron om operan är stängd eller jag har sämre möjligheter att gå på operan.
Att uttrycka att man saknar eller längtar efter någon är att visa sig sårbar. Hur man blir bemött är förstås avgörande för att våga använda de orden. För de orden kastar man inte omkring sig lättvindigt. De avslöjar att man värdesätter personen i fråga.
Det är väl därför som det är så vanligt att människor hellre säger ”…saknar dig” än ”jag saknar dig”. Utelämnar man ordet ”jag” blir det lite tryggare. Som att man distanserar sig lite. Skyddar sig lite. Att våga använda ett ”jag” är inte lätt och än svårare är att våga lägga till ett utrop eller en emoji. Till exempel ”åh vad jag saknar dig”.
Visst är språk märkligt. Så mycket betydelse som inryms i ljud från våra läppar eller små krumelurer som vi får fram när vi trycker på knappar.
Ord bär på stor betydelse men ibland är tystnad än mer talande.
Hedenvinds Bilder 