Mina chefer har uttryck vid några tillfällen att de tycker att jag kan vara lite godtrogen ibland. Kanske till och med naiv. Det är förstås svårt att bedöma en sådan sak själv. Om man vet att man är naiv så gör man ju något åt det. Ergo skulle man upphöra vara naiv. Man kan alltså inte vara medvetet naiv, – det är ju enbart något man är omedvetet.
Därför kan det vara värt att ställa sig själv frågan ibland.
SÅ… är jag naiv? Jag känner mig inte naiv. Jag tänker att man ibland blandar ihop naivitet med hoppfullhet.
Jag har en fd kollega som bad att få låna 1200:- av mig. Jag förstår förstås att det finns en risk att jag inte får tillbaka pengarna. Och 1200: – är mycket pengar för mig (men jag lever inte så att det är pengar som jag står och faller med).
Jag tänker att en naiv person lånar ut pengar till en osäker person och tror att det är bergsäkert att man får tillbaka pengarna. Men jag inser risken och gör ett medvetet val. Ett val att tro på någon. Och ett val att ta risken att bli besviken.
Min kollega har en sorglig historia och kanske gör min handling gentemot honom skillnad i hans liv. Och då är det ju värt det.
Det är också skillnad på att vara snäll och naiv. Är man snäll tror många att man kan lura den personen. Men jag tror jag vet när folk ljuger. Jag bara försöker att vara förstående. Men de flesta som ljuger avslöjar sanningen indirekt, det är som att man inte vill ljuga egentligen så sanningen spiller ut.
Jag vill inte vara en sådan person som räknar alla som svikit. Människor är dessutom inte dåliga människor bara för att de sviker just dig.
Hedenvinds Bilder 