Jag funderar på hur många liknade historier som den jag nu ska berätta som jag har gått igenom. Jag tror faktiskt att det är hundratals under de senaste sex åren.
När man matchar är det ju bara första steget, sen behöver ju någon form av vettig chatt uppstå där man får en känsla för varandra. Därefter fattar man ett beslut om man tycker att det är värt att lägga en kväll på en dejt eller inte. Men förvånansvärt ofta tycks män uppleva att en match är som en ring på fingret. Och när de känner att jag är sval (för att konversationen inte ger mig det jag behöver för att tycka att det är värt att gå på en dejt) så blir de besvikna. Ofta så pass överdrivet besvikna att man anar ett bakomliggande trauma. Det är verkligen synd om människorna.
Sedan följer hämndbeteendet. Min senaste historia var inte så farlig men så otroligt vanlig. Vi hade en kort ointressant chat och någon av oss avmatchade (jag minns inte vem) men han kostade på sig en sk ping (som kostar pengar) för att kunna skriva till mig trots att vi inte var matchade längre. Han skrev ”så du va fejk trots allt!”. Verkligen inte elakaste någon sagt i dejting-sammanhang men långt ifrån snällt.
Klart man får vara besviken och kanske var jag månadens enda match (det är ju skillnad för kvinnor och män) men varför sprida elakheter? Vi hade ju uppenbarligen ingenting att säga varandra. Det var bara en match. Så varför anstränga sig bara för att få säga något elakt?
Jag blir inte ledsen för vad han sa. Jag är förstås inte ”fejk” bara för att jag valde att inte fortsätta en konversation med en person. Det är ett försök att manipulera och provocera mig till en reaktion. Ni vet, Maslows behovsstege, får man inte kärlek så nöjer man sig med en annan reaktion. Jag bestämde mig tidigt att inte låta mig bli provocerad. Att aldrig ”ge svar på tal”. Jag lämnar i tystnad. Kanske känner han att han fick sista ordet och det kanske gör honom lite gott? Då får han väl det för han behöver det uppenbarligen mer än jag.
Men det gör ont i mig. Inte för det han sa (eller alla de andra har sagt) utan för att jag ser dem. Jag ser hur dåligt de mår. Jag ser hur stark deras längtan är, hur desperata de är. Hur de håller på att bryta ihop.
Jag tycker synd om dem. Och det krossar nästan mitt hjärta att se att de är så många.
Men samtidigt har jag rätten att söka efter min den rätte. Jag kan inte rädda dem.
Hedenvinds Bilder 