För många år sedan var jag på en dejt med en kille som visade sig ha en relation med någon annan. Jag slutade förstås att träffa honom men han har funnits i periferin av min bekantskapskrets under hela tiden så jag har nu och då träffat på dem. Ganska nyligen påstod han att han älskar mig. Jag trodde inte på det eftersom det är starka ord och vi känner ju knappt varandra. Han gjorde dock slut på sin relation. Jag var inte helt ointresserad till en början, men av lite olika skäl höll jag mig lite kall och på avstånd.
En kväll för några veckor sedan träffade jag av en händelse på hans ex. Och något märkligt hände. Vi har ju setts många gånger tidigare men denna gång var det lite som att jag såg henne för första gången. Först tänkte jag att hon kanske bara ville connecta för att känna av om jag hade kontakt med honom, – och kanske började det så. Men jag tror att hon lika fort som jag kände vårt band.
Idag var vi ute och solade i tantolunden. Jag är vänskaps-förälskad! Sättet vi pratade på, vad vi pratade om. Den öppenheten och nyfikenheten vi båda hade på varandra, vilka vi verkligen är. Vad vi tänker och vad vi känner. Om vår sårbarhet och våra rädslor. Jag har inte haft ett sådant samtal på flera år.
Och med den vänskapen, ny som den är, kommer känslan jag alltid har gentemot mina vänner, jag vill vara lojal och jag vill sätta hennes lycka först. Så nu försöker jag stötta dem att hitta tillbaka till varandra. För jag tror de hör ihop. Och nu har han insett att kanske är det så att hon är den rätta för honom trots allt. Det är henne han älskar!
De som säger att lätt är rätt har fel. Kärlek går ofta på irrvägar. Men tillslut vinner den.
Och jag…jag fick en ny vän. Vem vet. Kanske en bästa vän?
Hedenvinds Bilder 