Jag betraktar inte musik som ett intresse. Skulle musik vara ett intresse skulle jag läsa mer om musik, veta mer om musik och titta på fler dokumentärer om musik än vad jag gör. Jag vet inte så mycket om musik och har aldrig bemästrat ett musikinstrument (provat på men aldrig bemästrat).
Men jag älskar musik. Jag lyssnar på musik nästan hela tiden i vaket tillstånd och ibland sover jag till musik. Jag är nästan beroende.

Musik är också en av mina stora inspirationskällor, men jag har alltid känslan av att jag aldrig kan göra musiken rättvisa. Jag kan aldrig fånga den. Musik är ett mysterium för mig. All annan konstform känns som att man kan bemästra om man jobbar tillräckligt hårt, men musik känns bortom räckhåll.

Musik är flyktig, beroende av tid och låter sig inte beskrivas så lätt. Och den är så mycket mer känsla än någon annan konstform. Jag har aldrig känt så starka känslor för en målning, för dans eller litteratur som jag kan känna för musik. Jag har aldrig gråtit till något annat än musik. Jag har aldrig känt mig så svävande och nästan berusad av någon annan konstform än musik.

Det är intressant att titta på gamla inlägg jag gjort för det finns några ofta återkommande ämnen. Bland dem är musik i topp. Ibland har det handlat om min frustration att inte kunna fånga musiken i mina bilder, ibland har jag berättat om vad musiken betytt för mig.

Jag har i skrivande stund 40 spellistor på Spotify (de flesta i privatläge) för jag tycks ha ett kontrollbehov beträffande musik. Jag sorterar och kategoriserar trots att jag ständigt söker efter ny musik.
Jag har inget behov av att musik måste vara ny för i år, men jag njuter som mest av musik som jag själv inte hört tidigare, oberoende av när den skapades. Fast ibland kan man ha hört en låt tidigare men av någon anledning slog den inte an just då.

När jag lyssnar på musik är det som en process där jag först närmar mig en låt med lite tveksamhet, och sedan nyfikenhet som går över i en nästan besatthet som sedan stillas och sakta klingar av. En del låtar försvinner bort; de får aldrig tillbaka sin glans. Andra stannar kvar en tid, kan ge glädje ibland men kännas lite urvattnade ibland.
Några få, få låtar blir kvar en livstid.
