Lite Tankar & Musik

Jag har raderat alla mina dejtingappar. 

En av de saker jag tycker är svårt med dejting är att det får mig att känna mig så ensam. 

Jag undrar hur många matchningar jag har haft under åren? Det är svindlande många, men det är så få som jag connectar med. Det är lätt att man börjar ifråga sätta sig själv. Har jag för höga förväntningar? Är jag verkligen så annorlunda?

Jag har skrivit en hel del om dejting som jag ännu inte publicerat här på bloggen. Kanske ska jag kalla den serien ”The quest to find love”?

Jag har dejtat (av och till) i fem år. När jag ser tillbaka på denna resa undrar jag hur mycket jag förändrats? 

Jag har förstås förändrats på många sätt, på större och mindre sätt (och inte bara på grund av dejting). Ett av de ”mindre” är min inställning till att blocka (eller radera någons profil). Jag minns att jag brukade tänka att det var ett så hårt beteende. Jag såg det som att män gjorde så för att straffade mig. Jag lovade mig själv att aldrig göra så mot någon. 

Men efter det har jag blockat några stycken. Den första jag blockade var en man som stalkade mig under lång tid på alla mina sociala medier, varje dag. Efter att ha bönat och bet honom att låta mig vara utan resultat insåg jag att det där med att blocka var min enda väg ut. 

Men jag har också kommit till en annan insikt kring detta fenomenet. Ibland blockar man/ tar bort någon av emotionella skäl. För att ständigt bli påmind om någon kan göra det svårt att släppa och gå vidare. Att bli blockad eller borttagen kanske handlar om starka känslor, inte straffande eller elakheter bakom. Man försöker bara skydda sina egna känslor. Indirekt är det ett tecken på kärlek. Jag förstår nu att blir man blockad av någon ska man inte ta det som att de straffar.