Jag scrollade förbi en shorts på Youtube där en man säger gravallvarligt ”love those who love you”, ”respect those who respect you and ignore those who ignore you”. Jag tänker med lite sorg i hjärtat att hans bittra ton skvallrar om att han lider av ett krossat hjärta. Det är ju de som brukar tala sig varmast på liknande sätt. Där man anar en ilska bakom orden.
Men har han då rätt i sak? Ska vi bara älska de som älskar oss?
Jag tycker det finns något absurt och själviskt i den tanken. Jag förstår att man tänker så, men det är ohållbart för det kräver ju att andra ska ta första steget. Andra ska börja älska och respektera dig – först då vill du ge tillbaka. Men om alla tänker så så blir det ju svårt. Någon måste ju vara den som först vågar.
Det är lite som när människor uttrycker att de söker någon som ser dem. Jag förstår vad de säger, så känner jag också. Jag tror alla vill bli sedda. Jag vill också vara sedd för den jag är. MEN. Vi kan inte alla sitta och vänta på att bli sedda. Vi måste vara beredda att se tillbaka. Och kanske till och med vara den som först ser.
Denna vår har jag haft en spellista som jag lyssnat på om och om igen (så där som jag gör). En av låtarna är Yellow Days ”Gap in the Clouds” från 2016. Jag läste att han älskar och är inspirerad av Marvin Gaye och nog andas låten Motown?
Oh, all this time I was just running around
A beautiful mind between those eyes
I wasn't looking, but oh I found
A gap in the clouds, the sun comes out
We'll stay up all night make you feel alive
Oh life, oh life
Hedenvinds Bilder 