Med benen fulla av blåmärken och en hälsoklocka som kräver en vilodag trotsar jag allt och släpar det ena lasset av saker efter det andra uppför trapporna eftersom hissen är trasig. Jag packar så mycket jag kan och tar T-banan mellan city och söder, dag ut och dag in.
Jag har nog inte åkt så mycket T-bana i mitt vuxna liv. Jag har sällan upplevt tristess i mitt liv, men att åka T-bana är tristess. Man är overksam och inaktiv men utan att egentligen ha tid för något särskilt. Människor känns också annorlunda. Jag upplever dem som mer själviska och konstiga än vad jag normalt gör. Och jag blev utbjuden av en man mitt på dagen. Så konstigt.
Det har gått lite mer än en vecka och allt jag hunnit med är att jobba, flytta, packa och packa upp. Men vart eftersom börjar mitt boende likna en dröm. Jag har plats för allt jag älskar. Ingenting måste stuvas undan. Och jag hittar saker jag glömt att jag äger.
Nu längtar jag ihjäl mig efter att göra två saker. Det ena är att måla. Det andra är att helt förlora mig i min klädfetisch. För jag älskar kläder.
Kanske inte mode egentligen. Men kläder. Jag har så många idéer. Jag återkommer om detta, men idag sitter jag på Liljeholmen och väntar på bussen till Trosa. Ikväll ska jag bo hemma hos Kristin och imorgon ska jag måla i ett rum. Det blir en vila som jag desperat behöver.
Hedenvinds Bilder 