…men det är ju en annan sak…

Ett fenomen jag tror de flesta gjort sig skyldiga till någon gång i sitt liv är när vi slår ifrån oss vår medkänsla för någon annans situation och istället välja att säga saker som ”jag kanske har gjort/känt något liknande men det var ju en annan sak”. 

Så märkligt fenomen ändå. Att leta efter en ursäkt som gör att vi inte tycker oss behöva ha medkänsla med någon annan. Vi söker något som skiljer situationen åt så att vi fritt kan få kritisera en annan människa istället för att säga ”jag vet så väl hur du känner, det är ju lite så det var för mig”. 

Varför gör vi så? Är det så viktigt för oss att kritisera andra? 

Ibland handlar det nog om att vi inte vill ta ansvar för kanske är vi en del i problemet den andre har? Ibland kanske vi inte orkar ge sympati för vi är för upptagna med oss själva. Ibland handlar det om att vi själva inte mår bra och försöker känna oss bättre på andras bekostnad. Ibland handlar det om vårt behov av att vara någon i en stor värld där vi känner oss osynliga. Vi hittar helt enkelt inte något annat sätt än att höga oss än genom att sänka andra. 

Jag tror vi måste bestämma oss för att undvika dessa ord. Att inte jämföra hur något är för mig när det faktiskt handlar om någon annan. Min tur kommer om vi har en bra vänskap. 

Till och med en mening som ”jag skulle aldrig ha gjort så som han/hon gjorde” är jag försiktig med. Varför vill jag använda den meningen? Vad vill jag ha sagt? Ibland är det bara ett förklätt ”jag tycker jag är bättre och känner behov av att tala om det”. Och visst finns det saker där man ÄR BÄTTRE! Alla är säkert bättre än någon annan, på något, i något avseende. Men även när man är det måste man inte tänka eller prata om det hela tiden. 

Det är ju fortfarande lite ”trendigt” att vara mindfulness och ägna sig åt självutveckling men man måste använda metoder för sådant. Inte bara köpa en snygg yogaoufit och meditera. En metod är just att avslöja alla bakomliggande avsikter i våra ord. Och sedan bestämma sig för att låta bli att använda dem. 

Och känner man sig utsatt av andra så får man helt enkelt undvika att umgås med dem. Att ge tillbaka och hämnas är aldrig vägen framåt. Jag tror att man måste försöka hitta sätt att förlåta människor i sitt hjärta men utan att naivt tro att de kommer att förändras. Om det förändras tar man emot det, men det kan vara dumt att hålla andan.