2013 skrev jag mitt första blogginlägg. Då på ”blogger”, på engelska och enbart om konstmaterial. Min omgivning tjatade på mig att jag måste berätta mer om vem jag är för mina köpare. Jag tyckte att det var konstigt; tyckte de om tavlan borde det räcka? Men med tiden började jag ändå ändra mitt bloggande från ”kalla fakta” till något personligt.
Det känns som att jag i hela mitt liv haft en längtan efter att få dela mina innersta tankar med andra men det är märkligt hur sällan (i vissa avskeden aldrig) jag faktiskt gör det.
Jag upplever att människor jag möter mer än gärna berättar hela sitt liv och alla sina tankar och känslor efter ett glas vin. Men jag har en spärr som jag inte vet hur jag ska öppna. Jag började skriva personligt som ett experimentet för mig själv för att se om jag kunde skriva det jag inte kan säga.
Och det visade sig att jag skriver lättare än jag talar även om jag inte alltid skriver så rakt, jag antyder mest. Väldigt mycket håller jag för mig själv.
Men samtidigt vet jag att om man aldrig visar vem man är, kan inte de rätta människorna hitta dig. Ingen kommer och knackar på dörren och säger ”du är min soulmate!
Men samtidigt måste jag också erkänna att min erfarenhet är att det kanske inte heller är så klokt att öppna upp sig för snabbt och för lätt. För få saker gör så ont som att öppna upp sig och mötas av ingenting. Att min hemligaste del inte värdesattes. Att ge det största man har men det betydde ingenting.
Hedenvinds Bilder 