Under ett par somrar bodde en av mina systerdöttrar hos mig. En kväll sa jag till henne ”men du är ju aldrig rädd för någonting”. Hon protesterade omedelbart. Förstås! För ingen är ju så enkel. Det finns nog få känslor eller egenskap som inte någon har åtminstone lite av. Om inte annat är ju allt relativt. Hennes högsta tak av upplevd rädsla är kanske låg, men den är ju alltid det högsta hon har upplevt.
Men det handlar också om att vi tenderar att skapa bilder av varandra. Ni vet, vi kategoriserar varandra i färger, i stjärntecken osv.
Nyligen hängde jag med mitt ex som pratade om hur han försöker att ta sig ur sin comfort zone, bland annat beträffande dejting, men även livet i stort. Han talade om hur viktigt han upplevde det men stannade upp och tittade på mig och sa: ”Du kan tyckas gå utanför din comfort zone hela tiden men det gills inte för du är ju aldrig rädd för något”.

Jag svarade inte på det han sa om mig, jag blev inte sur eller kränkt. Jag reflekterade inte ens på vad han sa förrän efteråt. Principiellt har han ju rätt att gå utanför sin comfort zone handlar om att göra något man normalt inte gör men som känns lite obehagligt (eller till och med skrämmande).
Men det behöver inte alls vara storslagna eller våghalsiga saker; det kan vara enkla saker som att stanna hemma för sig själv om det är något man sällan gör eller andra vardagliga enkla saker men som för just den individen är att bryta en vana. Utmana sig själv på sina egna villkor.
Men tillbaka till rädsla. Jag, precis som min systerdotter, är absolut rädd. För flera saker. Jag kan nog upplevas som orädd dels för att jag inte är rädd (eller orolig) för sådant som är det vanliga (mörkrädd, rädd att gå hem sent på kvällen, rädd för fulla personer osv) och dels för att jag inte visar min rädsla när den väl slår till. Jag blev som sagt inte sur över det han sa -och håller ju med till viss del. Men trots att han känner mig bättre än de flesta kan han inte se hela mig på samma sätt som jag inte såg hela min systerdotter.
Det är tänkvärt.

