Låt mig berätta en saga, som faktiskt inte är en saga, utan verklighet. Jag har en vän som gick ut på Tinder för första gången i sitt liv i början av sommaren. Eftersom hon är ovanligt vacker fick hon omedelbart många matchningar. Efter två förälskelser men som hon avslutade pågrund av fysiskt avstånd (trots att hon var kär) träffar hon två nya män.
Den ena, låt oss kalla honom alkemisten, var lite yngre och relationsanarkist så hon betraktade honom mest som en vän. De gick långa promenader och samtalade om djupa ting. Den andre, låt oss kalla honom för Tjuren, var egentligen fel på pappret. Han var flersam och hon är så strikt monogam man kan vara. Och inte bara det. Hon har djupa sår från en tidigare relation vilket gör flersamheten nästan skadlig för henne. Men Tjuren föll så djupt för henne att han ville möta henne i hennes önskan om att leva monogamt.
Det är ju svårt att mötas på mitten beträffade sådana frågor. Man kan ju inte kompromissa om en sådan sak: jag menar hur skulle det se ut? En vecka lever man flersam och andra veckan monogam? Då är man ju i alla fall flersam. Man måste välja. Nu är ju kärlek sådan att man sällan känner det som svårt eller fel att ge. Man vill ju ingenting annat än att ge när man är kär. Och hans kärlek till henne var så stark att han mötte henne utan tvekan.
Det innebar förstås att hon måste avsluta med alkemisten. Hon åker hem till honom och berättar att hon ska vara monogam med Tjuren men till hennes stora förvåning bryter han nästan ihop. Utropar ett nej som följs av men det ska ju vara vi. De lägger sig på hans säng och där ligger de och tittar in i varandras ögon hela kvällen. De använder inga ord. Men de talar med sina ögon om allt de känner och allt de lovar varandra.
Efteråt kommer dock orden. De talar konstant om sin kärlek. Det är nästan som att kärleken mellan dem manifesteras i en ny person i rummet när man är med dem.
De är de för evigt och alltid. För det är en saga utan slut.
Hedenvinds Bilder 