Ebony

Är som hämtad från operans värld. Kanske är hon Aida, en prinsessa som blir tillfångatagen av sina fiender men blir kär i en av dem.

Hon har funnits där, i mig, sedan barndomen och är född ur den kultur som omgav mig. En kultur som sprang ur både familjens vana att besöka operan men också den kultur jag själv sökte upp; serietidningar (trots att mina föräldrar försökte stoppa mig). Där fanns så mycket som tilltalade min fantasi, trots att jag med vuxna ögon kan se en problematisk syn på etnicitet och kvinnor.  

Ebony är exotisk, viljestark och stolt. En stolthet som inte bryts ner så lätt eller av så många. Ja, förutom av Honom då förstås. Men det är inte utan stora skamkänslor. Att tvingas till underkastelse går emot hela hennes väsen. Hon bönar och ber om barmhärtighet. Men det är hennes öde.

Hennes estetik är orientalism och hon bär gärna starka färger som rött och turkost, eller dramatiska som svart och guld. Den musik som omger henne är ödesmättad och storslagen. Så som Verdis Aida. För hon är lidelse och sorg. Hon är smärta och förtvivlan.

Hon representeras av en svart peruk.