Tristan

Tristan är en del av mig som under en period i mitt liv fick ta stor plats. Jag tränade martial art under femton intensiva år; träningen var 24/7 och både ett intresse och delvis ett yrke. 

Tristan är explosiv, driftig och viljestark. Hon lever i sin kropp.

Jag har inget behov av att vara arg eller irriterad på människor i allmänhet. Jag bryr mig inte hur de kör, går på stan eller beter sig i rulltrappan. Jag är inte en arg person. Att människor inte är perfekta stör mig sällan. De krävs mycket för att jag ska bli arg. Och jag har ett behov av att förlåta och bli förlåten. MEN. Jag har en aggressivitet i min kropp. Inte i huvudet men i kroppen. 

Den tillfredställelse jag minns att min kropp kände när jag utförde ett slag eller en spark mot någon, eller när jag lyckades kasta någon över min höft. Eller för den delen känslan av att vara lite utsatt, känna slagen hagla, skydda sitt huvud och samla kraft för att vända tillbaka och attackera. Den känslan…

Det låter säkert som att det handlade mycket om kontroll. Och ja, absolut kunde det handla om kontroll! Men mer handlade det om vad kroppen var kapabel till. 

Och ibland drabbades jag av något helt annat. Det var som att jag släppte ut något i min kropp, som att en urkraft i mig tog över. Jag var inte en tänkande eller analyserande person, jag styrdes enbart av mina instinkter, jag agerade hundra procent primalt.