Det överskattade lugnet

Jag har haft en så stark saknad efter det viktigare som finns: Jag har för lite tid för att måla och vara kreativ, jag saknar kärlek och sex och jag saknar en viss typ av samtal. Ibland vaknar jag mitt i natten och tänker att det kanske aldrig mer kommer att finnas i mitt liv. Då drabbar ångesten mig. Jag har fattat en del beslut som jag efteråt ångrar. Men igår tänkte jag ”släpp”. Lite buddistiskt ”släpp”.

Vilket är intressant för jag har alltid varit kritisk mot mindfulness-rörelsens sekulär buddhism som ibland nästan tycks vilja förinta känslor och begär och praktiskt taget jagar efter lugnet. Alltså: jag förstår dessa idéer i kontexten av att man ser vårt samhälle som plastigt. Men dels tycker jag inte den bilden är helt korrekt (lite för stort ämne för att ta upp i detta inlägg) och dels anser jag att känslor är bland de få upplevelser som ger livet mening (men igen så finns det förstås en kontext). Att vilja leva utan känslor i ett ständigt lugn känns som att man är på väg mot döden. Sen är det förstås skillnad på VILKA känslor vi talar om…

Men igår fick jag en insikt. 

Jag höll en vinprovning på jobbet och jag kände mig så närvarande och levande. Jag fick stark connection med mina gäster, vilket jag förvisso ofta får. Men det är sällan jag håller en provning och anspänningen innan gav kvällen en extra dimension. 

När jag cyklade hem drabbades jag av en insikt. Jag har varit så fokuserad på vad jag saknar i mitt liv, vad jag längtar efter och vad jag hoppas på att jag har tappat min förmåga att leva i nuet. Något jag alltid brukade ta föregivet. 

Hopp kan låta som ett positivt ord, men hopp kan vara den största källan till olycka för med hopp kan besvikelser också följa. 

Jag såg mig runt, stan är så underbar. Så full av magi om man bara tillåter sig se det. Jag kunde känna hur jag släppte på alla begär, hopp och all längtan inom mig. När jag kom hem somna jag ovanligt tidigt och sov bättre än jag gjort på månader. 

Och idag är min ”bara-jag-dag”, jag tar mig en dag i veckan då jag inte träffar någon. Det ger mig en känsla av lugn att veta att jag inte har några planer eller förpliktelser.