Passion

Jag var sjuk förra veckan. Jag kände mig väldigt ensam och utsatt. Av någon anledning kom jag att minnas tidigare tillfällen i mitt liv när jag varit sjuk. Inte minst våren 2005. Jag hade börjat träna karate. Jag klev in i lokalen och jag visste omedelbart att detta skulle jag kämpa för. Med allt jag hade. 

Under min första termin var det endast träning två dagar i veckan (men sedan utökade jag träningen till mer eller mindre daglig). Jag blev sjuk vid tre tillfällen under den terminen men trots hög feber så blev jag mirakulöst friskt till träningsdagen. Jag missade inte en enda träning. Min kropp var så full av vilja att jag kunde mota feber. 

Det är inte mitt enda exempel i livet på min viljestyrka. Det är som att när jag verkligen vill något i djupet av mitt hjärta kan jag åstadkomma små mirakel. Det är en passion i mig som skulle kunna få mig att vakna mitt i natten och resa runt jorden för det som är viktigt för mig. 

Det gör att jag har så svårt att förstå människor som inte kämpar för det de vill. Som har ursäkter och ständiga hinder i sin väg. Som planerar för framtiden istället för att agera omedelbart. Som aldrig brinner nog för att släppa allt de gör för att visa sin dedikation eller passion. 

Jag antar att jag inte förstår människor som inte har passion.