Hon hatade hans bakgrund, hans erfarenheter och hur han hade levt sitt liv. Det skapade så många tvivel. Men även om det hade varit många missförstånd på vägen, många turer fram och tillbaka – alltid pågrund av hennes osäkerhet så var han var alltid på hennes sida. Hans lojalitet var utan gränser. Det bevisade han om och om igen. Han hade sagt, ”ge mig en chans att bevisa mig”.
Han valde henne i varje handling. Var alltid tillgänglig, bara ett telefonsamtal bort. Han stod där. Men han krävde också tillbaka. Ibland hörde han av sig mitt i natten när han behövde henne. Hon svarade alltid. Hans krav var önskat.
Varje gång hon var ledsen fanns han där. Lyssnade på henne och höll henne hårt. ”Berätta” viskade han. Berätta. Berätta allt för mig. Jag lyssnar, dömmer inte, jag är på din sida. Jag lyssnar, sa han medan han smekte henne.
Jag vill berätta något för dig. Berätta vad jag känner. Vad jag tänker. Vad jag behöver. Möter du mig? Möts vi där, halvvägs? Kan vi hitta dit? Frågade han. All gas, no brakes. Men om vi faller så ställer vi oss upp igen. Tillsammans.
Han sa alltid de rätta sakerna ”jag behöver dig”, ”jag vill ha dig” ”det är du, det var alltid du!”.
Han tycktes alltid förstå henne, nästan som att han kunde läsa hennes tankar. Som att han kunde förutse vad hon tänkte. Och hon var nästan besatt av tanken att ge tillbaka. Att förutse hans behov och känslor tillbaka. Visa honom att även hon kunde läsa hans tankar. Både själ och kropp. Hjärta och hjärna.
Ibland tappade hon tron på honom, hennes tillit svek henne. Ibland var det nästan som att hon omedvetet testade honom och hans gränser. Men han drog henne bara närmare. Tog ett fast grepp om hennes armar och tryckte upp henne mot väggen – såg in i hennes ögon och viskade medan han tryckte sig mot henne allt hårdare ”med tiden kommer du att förstå, förstå att jag alltid står här, finns här och är din, bara din”.
Hedenvinds Bilder 