Paul-Armand Cross var en arrogant man. Hans självkänsla gränsar till grandiost men varför skulle han inte ha den självbilden? Han var inte bara intelligentare än någon han mött, han styrde sitt land med förnuft och en järnvilja som ökat tillväxten och förbättrat livsvillkoren för alla invånarna. Riket hade sakta men säkert blivit allt större under århundraden. Förr genom krig men numera genom fredliga vägar. Det fanns dock fortfarande ett litet självständigt rike uppe i de norra delarna som kanske inte hade så stor betydelse annat än för en del metall och malmer som behövdes för teknologin som växte allt starkare i hans rike. Framför allt var rikets outnyttjade platina och palladium tillgångar stora. På grund av hans förutseende far hade ett bröllop med prinsessan av Lyrien planerats så fort prinsessan var gammal nog att gifta sig. På så sätt skulle landets tillgångar till metallerna säkras.
Paul-Armand var högst motvillig. Han hade besökt Lyrien vid några få tillfällen men funnit det tråkigt och primitivt. Slottet var gammalt och kallt. Paul-Armand var van vid varma långa soldagar, världsvana kvinnor av lite olika rang. Några kanske inte hade tillhört de finaste kretsar, men det hade inte heller någon större betydelse för honom. Han var en kvinnokarl. Det var något han snarare var stolt över än skämdes för, och även om många av de kvinnor han haft med att göra kanske inte tillhörde de mest intellektuella eller vackraste kvinnorna fann han den typen av kvinnor i överflöd i kungasalen. Ja, han mötte och erövrade alla sorters kvinnor.
Men nu kallade plikten. Resan till Lyrien var lång och tråkig där han bevittnade landskapet bli allt kallare för varje mil han for. Han ryste.
Väl framme blev han mottagen väl, så som man borde bemöta honom, men han var på ett dåligt humör och hade svårt att bemöta vänligheten. Han önskade bara få dagen överstökad.
På kvällen var den en stor bjudning till hans ära och hela Lyriens adel var samlade men han hade fortfarande inte mött prinsessan. Otåligt frågade han efter henne men ingen tycktes veta. Hans irritation växte. Han började fråga vidare och till slut fann han en kammarjungfru som rodnade så kraftigt att han insåg att hon visste. Hon var ganska vacker så han gjorde vad han var bäst på. Han smickra, han lirka, han drog i trådar och vips var hon i hans våld.
Kammarjungfruns vanligen starka lojalitet mot prinsessan fullkomligt dog.
– Jo, stammade kammarjungfru med ett leende på läppen, Beatrice…prinsessan, har nog bara glömt bort tiden. Hon gör så. Min gissning är att hon leker inne i blå salongen.
– och var kan då den blå salongen ligga? frågade Paul-Armand med sin hands baksida mot hennes kind. Hon fnissade och skyndade iväg, vände sig om och vinkade ivrigt tills sig honom. De gick länge genom korridorer, upp för trappor och förbi tomma rum. Till slut stannade hon. Pekade mot en gråmålade trädörr.
Han kunde höra en mjuk röst där inne. Som tycktes tala till någon, skratta till lite och sedan börja sjunga:
– Dansa, skuggor, dansa, låt varje magisk timme vara längre än evigheten, låt varje… Paul-Armand avbröt hennes sång abrupt. Han klev in och fick omedelbart känslan av att ljuset i rummet dämpades i och med hans närvaro, och han svor på att det funnits saker i luften som föll och försvann i tomma intet.
Där stod hon. Så liten och nätt och med de största blå ögon han sett. Hennes klänning kändes gammaldags och romantisk. Hon såg först förvånad ut och han tänkte att han måste ha skrämt henne men snart for ett stort leende över hennes läppar.
-Åh, utbrast hon. Det måste vara du? Min kung, sa hon med en röst som fick honom att först tro att hon var ironisk. Men hans instinkter tvivlade på att denna lilla varelse var kapabel till ironi. Hon neg djupt med sitt leende kvar på läpparna.
Han frågade henne varför hon inte kommit ner för att hälsa men insåg snart att hon verkade inte riktigt förstå. Hade hennes föräldrar inte uppfostrat henne? Var hon inte vid sina fulla sinnens bruk? Han ville finna en rationell förklaring till detta… barn som stod framför honom.
Ändå. Bredvid alla illvilliga tankar fanns en känsla. Något han aldrig känt förr. Han överraskades av den. En inre röst viskade i hans kropp, hon är den som kan rädda dig. Hon är den som du är menad att vara med. Han hade aldrig i sitt liv tänkt en sådan tanke tidigare. Den fick honom att må lite dåligt. Som att den tanken skulle ta ifrån honom något.
Men så var det som om en vind drog över honom och allt tvivel, all arrogans sveptes med vinden och kvar stod en sårbar man med en längtan efter något äkta. Som att han varit smutsig och nu var ren.
Utan att säga ett ljud lät han sina instinkter ta över. Han log mot henne och tog hennes hand i sin, och de började gå ner mot salen. Han sneglade mot henne och hon log tillbaka med hela sitt ansikte. Han betraktade hennes totala öppenhet, kärlek och tillgänglighet.
På vägen ner såg han plötsligt skuggan av en drake segla över väggen. Han stannade upp. Tittade på henne.
-Herregud. Såg du? Hon la sin hand för sin mun och fnittrade utan att svara. Förvirrat höll han hennes hand lite hårdare medan de tog en trappa som han inte mindes att han hade gått tidigare. De stora fönsterna i trapphuset hade mångfärgade glas som bildade varelser och märkliga mönster. Medan de skyndsamt tog två trappsteg i taget kändes det nästan som om varelserna i fönsterglaset fick liv. Följde efter dem. Han stannade hastigt upp och vände sig om. Såg han draken igen? Nej. Det måste vara inbillning.
De kom fram till en stor trädörr med utsmidda, nästan skrämmande detaljer. Handtaget till dörren var i formen av ett monsters gap. Paul-Armand tvekade att stoppa in sin hand för att öppna dörren. Han vände blicken mot Beatrice. Hon såg på honom med sitt öppna ansikte, utan rädsla, utan tvekan. Som om hon skulle gå i döden för hans skull utan att blinka.
Nej, aldrig att han var feg. Aldrig att han var rädd. Nej, gap eller inte. Klart han skulle öppna dörren. Han kände hur handen gled in och fortsatte sjunka ner och plötsligt blev allt svart. Det fanns inget upp, bara ned. Hans hjärta slog hårt medan han kände som att han föll.
Och där, i fallet såg han bilder framför sig. Framtiden. Till vänster såg han Beatrice med tårar i ögonen, hur all hennes glädje och barnsliga skratt var förevig fastfjättrad i ett berg. Bredvid henne stod han på en tron med ett överflöd av ting, kvinnor och makt men hans lycka var också fast i samma berg, bredvid hennes skratt.
Han vände bort blicken och där till höger såg han sig själv älska Beatrice fullt ut. Han älskade hennes innerligt men för varje gång något svårt hände i hans liv behövde han en liten bit av hennes själ. För varje dag tog han lite mer från henne. Ja, hennes glädje och hennes skratt var som en naturtillgång, han behövde det lika mycket som luft men den var ändlig. Och för varje gång tog han utan att ha förmågan att ge tillbaka. Hur gör man när man ger, frågade han sig? Hur fyller jag på tillbaka så att tillgångarna inte tar slut?
Med rusande hjärta var han så tillbaka i verkligheten igen. Han var chockad, rädd och skakad. Känslor han inte var van att ha. Han tittade in i Beatrice blåa ögon. Han förstod vad slottet försökte säga honom.
Nu var han ju en man som tog vad han ville och sällan, om någonsin, försökte han leva sig in i en annan människans känslor. Och han hade aldrig velat ha något så mycket som henne. Men dagen därpå satte han sig på tåget tillbaka till sin verklighet. Där kvällarna fylldes av spel och lek, kvinnor och vin. Allt det där han redan gjort tusentals gånger.
Men varje natt drömde han om henne. Varje natt besökte han henne via draken som bara fanns som en skugga i slottet.
Hedenvinds Bilder 