Att Vinna Jade

De sju drömmarna  

Trots att hon var arg på honom och vägrade svara så skickade han ett SMS till henne varje kväll. Det var inte några vanliga SMS. När hon läste dem for hon till en annan tid och plats. Där mötte han upp henne. ”Välkommen” sa han och sträckte ut en hand mot henne. Hon tog den inte, men kunde inte motstå sin nyfikenhet. Hon tittade sig runt med förundran. ”Var är vi?” frågade hon. ”Vi är i Paris, men en lika viktig fråga är när vi är”. Hon tittade storögt på honom, ”när…?” Han svarade ”Året är 1925 och vi ska precis in på utställningen som första gången presenterade Art Deco”. Han studerade hennes ansikte nyfiket medan hon hänfört betraktade de storslagna paviljongerna. Hon var särskilt nyfiken på att se Swedish grace, och ja, Le Corbusier förstås. De tog sig igenom hela utställningen och när de stod vid den den sista paviljongen sa han ”Det var alltid du”. Hennes nyfikenhet och glädje blev till allvar. Som att hon kommit på sig själv med att hon glömt att hon var arg på honom. Och det var allt som behövdes för att magin skulle brytas och hon var hemma igen i sin säng, ensam. 

Nästa dag kom ett nytt SMS. Hon vägrade att öppna det och försökte sova. Men hon kunde inte. Hon vred och vände sig oroligt. Telefonen låg där bredvid. Det var som att hela hennes väsen drogs till telefonen. Den ropade på henne. Lockade. Höll henne vaken. Flera gånger tändes ljuset på telefonen och trängde till och med igenom hennes försök att hålla sina ögonlock slutna. När klockan slog tre på natten kunde hon inte stå emot. Så hon öppnade SMS:et. Omedelbart for hon tillbaka i tiden. Denna gång var de i Florens år 1300. Där frodades kultur och ekonomi, de bevittnade Santa Maria del Fiore byggas och hälsade på Giotto. ”Det finns ingen annan jag kan resa på detta sätt med” sa han och såg vädjande på henne. Hon skakade på huvudet med tårar i ögonen. Återigen befann hon sig i sin säng som var dyblöt som om hon svettats ur hög feber.

Den tredje kvällen hade hon inte tänkt att öppna SMS:et men hjärtat dunkade så hårt att fingrarna slant och plötsligt hade hon öppnat det. I samma ögonblick sögs hon in och befann sig på ett skepp, närmare bestämt Black Barts sjörövarskepp. Luften var fuktig och hettan gjorde det nästan svårt att andas. Det doftade tobak och rom. ”Vi är sjörövare” utropa hon entusiastiskt, ”ja, vi är ju det” svarade han skrattande. Medan de stod där och andades in doften från havet vände han sig om och sa ”Hjälp mig att bli den man du behöver”. Ordet kändes så genuina att det tog henne en stund innan magin bröts. Hans ord hängde sig kvar hela nästa dag. De låg där i hennes tankar. Vågade hon förlåta honom? Vad hade hon för garantier att inte allt blev som innan, frågade hon sig. Hur skulle de kunna ta sig förbi allt? Skulle de skriva ett kontrakt? Hur skulle det kontraktet se ut? 

Nästa kvälls SMS öppnade hon omedelbart. Nu med entusiasm. De var tillbaka i Florens men året 1481. Hon hade på sig en vacker klänningen och i håret hade hon ett pärldiadem och en tunn slöja. De höll i den första utgåvan av Dantes Den gudomliga komedin i sina händer. Hans fingrar snudda vid hennes. Bara snudda men det räckte för att skapa en flodvåg inom henne. De gick en lång promenad längst Arno-floden över Ponte Vecchio, genom Piazza della Signoria och förbi Palazzo Medici. Han berättade om sitt liv för henne. Om allt som varit, om alla svek han blivit utsatt för men framför allt de han utsatt andra för. Hon överraskades över hans totala brutala ärlighet och sårbarhet. Hon hade kanske önskat att vissa saker inte vara sanna men hon hade aldrig känt sig så nära honom. Han avslutade sin berättelse med att säga ”men jag visste inte vad kärlek kunde vara, du kan inte förstå det, men jag visste det inte innan jag mötte dig”. Han tog ett kliv mot henne och hon kände rädslan ta över och det var allt som behövdes för att magin skulle brytas och hon var tillbaka i sin säng igen. Men något hade förändrads. För kvar i håret hade hon pärlorna och slöjan. 

Under dagen kom dock tvivlet. Hon tappade tron på magi. Ingen människa förändras! Och magi existerar inte. Pärlor och slöjor till trots. När SMS:et kom på kvällen öppnade hon det inte. Nästa kväll kom ett nytt men hon öppnade inte det heller. Men när det tredje kom var det som att hon tappade kontrollen över sig själv. Hon öppnade dem, en efter en. 

I det första SMS:et for de tillbaka till 387 f kr för att hälsa på Platon när han grundar Akademin. De lyssnade på visa män som diskutera filosofi och vissa, inte lika visa män, som de skakade sina huvuden åt. När de mest fördomsfulla talade viskade hon i hans öra ”oj så tacksam jag är att vara född i vår tid”. I det samförståndet som uppstod, lättades hennes sinne. Samförståndet skapade en brygga mellan dem. 

Det andra SMS:et förde henne till 1595 för att se Romeo och Julia på Curtain Theatre, han satt bredvid henne och tittade på henne, hans hand sökte hennes. Hon sa ingenting men tillät hans hand hålla i hennes. Hans stora hand omslöt hennes och kändes så varm. Hon fick kämpa med sig själv att sitta stilla.  

Det sista SMS:et förde dem till 1816 och där hängde de med Lord Byron under hans ”sommar utan sommar”. Hon tittade på honom och tänkte att det finns inga gränser och inget som är omöjligt när de var tillsammans. I samma ögonblick var hon tillbaka i verkligheten men nu gjorde hon något hon inte gjort tidigare. 

Hon svarade på hans SMS.