Hon hade stått inför ett livsavgörande val. Skulle hon följa sina föräldrars vilja och gifta sig rikt med en man hon föraktade eller skulle hon söka sin egen lycka. Om hon valde det senare skulle hon stå helt utblottad. Det skulle vara som att ta ett steg rakt ut i det okända. Men Rita saknade inte mod och sökte inte trygghet lika mycket som hon sökte något äkta.
Nu satt hon på sängkanten och tröstade sin nyfunna vän och kollega. Francoise var inte lik någon annan Rita mött tidigare i sitt liv. Hon hade en tragisk bakgrund och hamnat i tveksamma kretsar där hon, när hon inte uppträdde tillsammans med Rita, sålde sig själv till män som Rita inte ens ville titta på. Men nu satt Francoise i tårar, nästan desperat. Hon hade blivit lämnad av en man hon älskat och hennes barn hade blivit omhändertagen av socialen. Rita fylldes av en sådan medkänsla. Varje dag stöttade hon sin vän.
Men även om hon inte dömde sin vän hände det att hon grälade lite på henne. Kanske tog hon på sig en storasyster-roll för ibland såg hon osunda sidor hos sin vän, inte minst beträffande hennes bekräftelsebehov som ofta gick ut över andra. För Francoise var det en djup komplimang att en man gick bakom ryggen på sin fru för att vara med henne, även om det bara var för en kväll. Rita ogillade beteendet och försökte få sin vän att välja andra klienter som var hederligare. Francoise kunde känna Ritas ärliga vänskap och djupa omtanke men hon var inte van vid vänskap med kvinnor. Hon föredrog män i sitt liv, för män har mer status och kan både fylla hennes ekonomiska behov och, kanske än viktigare, var det bara män som kunde laga hennes självkänsla. Även om lagningen var högst tillfällig.
En kväll när Rita och Francoise uppträdde fick Rita ögonkontakt med en man i publiken. Det var vardag att män sökte hennes blick, men hon hade aldrig sökt deras. Och hon ville absolut inte möta en man i ett sådant sammanhang. Hon var ju tvungen att försörja sig men den typ av män som stället drog till sig var inte för henne. Hon kände sig aldrig hemma i denna krets men hon såg det som att hon kunde göra en hel del gott i denna cyniska värld. Och de egenskaperna hon hade var nog attraktivt för många i branschen för de flesta var desillusionerade och hon stod för något ljust i mörkret. Men vad Rita aldrig förstod var att de också smålog lite åt henne bakom hennes rygg.
Men denna kväll väckte mannen i publiken hennes nyfikenhet. Hon viskade till Francoise ”vet du vem det där är?”. Jo, Francoise visste mycket väl vem det var. ”Men det är ju han jag har berättat om, han som jag tror att du skulle tycka om!” Jo, Francoise hade talat om någon vid ett par tillfällen men Rita hade inte lyssnat fullt ut.
Efter showen presenterade Francoise Rita för mannen. Luigi hette han. Hon fick aldrig hans efternamn, men så var det i dessa kretsar. Man höll så mycket hemligt som möjligt. Kanske var det inte ens hans riktiga förnamn? Rita och Luigi började omedelbart att tala med varandra. Det gick som en stöt genom Rita. Hennes vanliga försiktighet tycktes som förbytt. Luigi viskade förtrollande saker i hennes öron, han gav små hintar om möjliga framtida löften. Och trots att hon noterade att han aldrig svarade rakt på någon fråga, alltid slingrade sig och fick han henne att avstå från fråga saker hon borde fråga, var hon trollbunden. Hans ord kittlade trots att de aldrig vägdes upp av handling. Men hans beröring, hans fantasi, hans röst var omöjliga att stå emot.
Hennes normalt starka moral naggades i kanten för plötsligt ville hon göra allt med honom. Hon kunde inte tänka på något annat. Men tiden de spenderade tillsammans blev allt kortare. Han hade alltid något annat och viktigare i sitt liv som han var tvungen att skynda vidare till. De sågs allt mer sällan.
En dag när hennes oro var som störst beklagade sig Rita för Francoise som ju borde förstå eftersom hon själv nyligen gått igenom något liknande. Men Francoise såg besvärad ut och svarade undvikande.
Efter att inte hört ett ljud från Luigi på över en vecka bestämde sig Rita för att ta tröst hos Francoise trots att hon inte kände hennes stöd. Men Rita var desperat. Hon bar på en svår ångest över allt hon gjort med Luigi och att han bara tagit vad han ville ha och sedan gått vidare. Hon kände sig lurad och naiv. Hon gick upp till Francoises rum, men hörde ljud och tänkte att hon hade en kund hos sig så hon kikade in genom nyckelhålet, för att inte ta risken att störa.
Och där såg hon dem. Francoise och Luigi. Hon kunde höra dem skratta och nämna hennes namn.
Nästan yr och illamående lutade hon sig mot väggen i hallen och som i en dimma försökte hon få tag i sina tankar och känslor – svartsjukan rev sönder henne inombords men sveket från Francoise var nästan värre. Även om hon förstod kognitivt att Francoise i princip var betingad till sitt beteende och kunde inte stå emot sitt behov av bekräftelse; och ingenting gav så mycket bekräftelse som att vinna över någon annan kvinna, så hade Rita hoppats att hennes vänskap var mer värd.
Tillintetgjord gick hon ner utan att avslöja för dem vad hon bevittnat. Den kvällen uppträdde hon med sådan inlevelse att till och med de mest luttrade männen grät när de såg hennes dans.
Hedenvinds Bilder 