Där tiden ger lite vika för rummet, som att tiden är lite mindre linjär och mindre pålitlig men rummet desto mer intensivt; där de svarta och vita hålen förenas i ett stort grått; där en kvark kan delas i tusental, där bor Nova Rakel Ardental tillsammans med en flock kosmisk magnetvandrare och hennes vän Balder Vinterhavn.
Magnetvandrare är varelser som saknar ögon, de känner av sin omgivning genom att vara ovanligt känsliga för gravitationen. De lever alltid i flock och använder en slags kollektiv intelligens som kan analysera partiklar och atomer, vilket är deras sätt att överleva. De äter inte atomer, inte i den meningen så som vi är vana vid. Men de är beroende av atomer. De andas ut helium och man tror att de är delvis ansvariga för skapandet av stjärnor.
Balder är en ljusvarelser; han kan skapa elektromagnetiska fält och kan kontrollera ljusets hastighet. När han väljer att låta ljuset förflytta sig långsammare uppstår en förskjutning i både tid och rum i valfri proportion.
I denna, för oss, märkliga verklighet är sanningen det enda som existerar. Den är självklar. Den är konstant, konkret och förkroppsligad. Förkroppsligad i Nova.
Men en dag får de besök av en vacker man. Nova hade aldrig sett någon som han. Han var lång, bredaxlad och hade så intensiva gröna ögon. Hans mun bar ständigt på ett leende. Men det fanns också något hårt över honom. Hans namn var Dolos, son of Eirik.
Nova, Balder, Dolos och magnetvandrarna satt och dinglade med benen vid en gravitationssingularitet och njöt av den oändliga gravitationen när han, Dolos, började berätta om sina äventyr. Hur han kunde hitta och rädda sina försvunna föräldrar genom att identifiera en speciell pulsar i Triangelgalaxen. Denna kosmiska fyr hade legat i en rad, som ett pärlband, av supernovor som alla var på väg att bli pulsarer. Så det var en enorm tur att han hann i tid. Hade alla supernovor blivit till pulsarer då hade han aldrig kunnat veta var hans förändrar var.
Balder satt bredvid dem och såg irriterad ut. ”Du ljuger ju” utbrast han. Det finns ingen rad med supernovor i Triangelgalaxen! Dolos tittade på Balder men utan att varken dementera eller bekräfta anklagelserna svarade han istället ”allt jag vill är att imponera på Nova! För Nova har väckt något i mig”. Balder fick en allt djupare rynka i pannan. ”Jag hatar lögnare”.
”Säg mig Blader… Dolos drog på sina ord. ”Är vi rivaler om Nova?” Balder fnös. ”Rivaler? Tror du att jag är svartsjuk? Jag har aldrig varit svartsjuk i mitt liv. Och Nova och jag är bara vänner” samtidigt som han sa de sista orden sneglade han på Nova för att se hennes reaktion.
Senare på kvällen sökte Nova upp sina magnetvandrande vänner. De frågade henne ”är du kär i Dolos?” Nova, som aldrig kunde ljuga svarade omedelbart ”ja, men han ljuger ju, precis som Balder säger, och det omöjliggör att jag kan ge mig hän i min kärlek”. Hon tystnade en stund, som att hon behövde samla sina tankar och fortsatte sedan ”Samtidigt är Dolos ärlig i vad han känner men det är inte Balder”.
Magnetvandrarna höll med. Balder kanske talade sanning, men han var i ärlig i sina känslor medan Dolos var motsatsen. Han ljög aldrig men var inte ärlig med sina känslor.
Så märkligt ändå.
Hedenvinds Bilder 