Han valde någon annan att älska och lämnade henne bakom sig. Djupt plågad skapat det ett nästan outhärdligt hat i Tristans kropp. I desperation sökte hon sig till monasterium Silentio et Misericordia vars skyddshelgon var Den helige Hieronymus.
Tristan var en krigare och var van vid kamp, men att känna hat var något nytt för henne. En överväldigande känsla som hon behövde komma till rätta med, men hon visste inte hur.
När hon klev in genom den stora porten möttes hon av en ung kvinnan i dok med mjuka ansiktsdrag och empati i blicken.
-Ditt hat har föregått dig, sa hon till Tristan. Så starkt är ditt hat att det färdades före dig som en svart fågel.
På natten sov Tristan oroligt, så som hon numera gjorde. Mittemellan vaket tillstånd och sömn kom en äldre kvinna till henne. Hon hade ett blekt ansikte med djupt sittande ögon. Hon tog Tristans hand och förde med henne uppåt, förbi taket och vidare upp i rymden. Där stod de i intet, och runt omkring Tristan och den äldre damen var det fullt av ljus, kanske stjärnor? Kanske eldflugor? Tristan drabbades av svindel och kände hur hon nästan tappade balansen.
-du är här, sa kvinnan och pekade på en av ljuspunkterna. Där befinner du dig men alla andra ljuspunkter är också ditt liv. Tristan sträckte ut sitt finger och rörde vid en av de andra ljusen och plötsligt fylldes hennes kropp av stark åtrå, kärlek och lust.
Det var ett ögonblick i hennes framtida liv som skildes sig starkt mot var hon nu befann sig. Minnet av hur kärlek kan kännas lindrade hennes hat. Och från den dagen rann hennes hat ut som en vårflod.
Hedenvinds Bilder 