Gråterskorna gick i en lång rad och grät som om sorgen vore äkta. Ingen hade sett en sådan syn. De föll ihop, släpade sig fram och skrek ut smärtan. Prinsessan Ebony hade blivit bortrövad av ärkefienden. Landet var i sorg men alla visste att hur älskad Ebony än var kunde de inte ge vika. Ebony måste offras. De kunde lika gärna betrakta henne som död.
I tunga kedjor runt halsen och handlederna; tvingad att klä sig i en slavinnans kläder drogs Ebony fram i salen full av folk som betraktade henne med giriga blickar. Ett snabbt ryck rubbade hennes balans och hon föll. Hennes knän värkte där hon nu kröp på alla fyra. Hon visste att ingen kommer att rädda henne. Allt var bara ett spel och hon var brickan. Att nu och då demonstrera sin makt ansågs vara nödvändigt för att garantera maat. Ordningen. Och ordning stod över ett enda liv, som denna gång var Ebonys.
Männen runt omkring henne såg roat på där hon kröp, de talade om henne över hennes huvud och någon ställde sig på hennes klänning så att det uppstod en reva när hon rörde sig. Hon stannade upp för att inte reva skulle bli större men mannen höll envist kvar foten samtidigt som han hetsade henne att förflytta sig.
Bland alla män var det en som stack ut. Hans ansikte såg på henne med medlidande där de andra såg på henne med girighet. Han hade inte deltagit i drevet men klev nu fram till henne. Han hukade sig ned och lyfte upp hennes ansikte.
”Vad har vi här” sa han med en road röst. Ebony drog besviket efter andan. För ett ögonblick trodde hon att han kanske var annorlunda. Men hon hade uppenbarligen fel. Han såg in i hennes ansikte och såg hennes besvikelse. Han stanna upp, som om något hände i honom.
”Så här behandlar vi inte en prinsessa, även om hon är vår fånge” sa han högt till församlingen. Han sträckte ut en hand mot henne och ledde henne till ett vackert rum där hon sattes i husarrest istället för den slavcell hon hade fått bo i innan.
Varje kväll såg han till att hon fick omvårdnad. Slavinnor som badade henne och klädde henne i vackra kläder. Varje kväll åt han middag med henne. De första kvällarna försökte han ta reda på vad Ebony visste om deras försvar, om deras strategier och deras tillgångar, men vart eftersom kvällarna gick förändrades deras samtal. ”Vill du höra vad jag drömde om inatt” frågade han henne. Hon nickade.
– jag drömde att Nilen ändrade riktning och flöt uppåt. Vattnet var nästan mer som ånga än vatten. Ur floden steg så Thots budbärare med en tom papyrusrulle och jag visste att jag måste fylla rullen. Jag började skriva men kunde plötsligt inte. Som att jag glömt hur man gör. Men sedan kom du. Och jag kunde skriva igen.
Hedenvinds Bilder 