Det är märkligt hur samma saker är bra och samma saker dåliga i mitt liv.
Igår hade jag en gäst som sa att även om hon älskar Stockholm skulle hon aldrig kunna bo här för det är för stort och hårt klimat. Hon satt vid ett fönsterbord men vänd in mot lokalen. Mitt i rummet har vi en soffa där ett äldre par satt, vända mot henne och mig och jag stod vid ett högt bord så att vi bildade en triangel. Trots att ingen av oss träffats tidigare talade vi om allt mellan himmel och jord. Jag påpekade för kvinnan vid fönstret hur vi, trots att vi är främlingar, samtalade med lätthet. Stan är faktiskt inte så stor och hård.
Jag är född och uppvuxen i stan och har alltid upplevt att människor bildar små byar. Han på 7-eleven som vet vad jag brukar köpa, stamgäster som kommer in enbart för att berätta att de ska resa iväg några veckor. Bara så att jag vet. Paret från gymmet som direkt känner igen mig. Och förstås finns det flertal vinbarer som känner mig. Stan är inte så stor egentligen, och alla hjälps åt att göra den mer personlig och att skapa en by i storstaden.
Så det dåliga då.
Jag hatar dejting. Jag vaknade till ett långt anklagande och bedjande meddelandet från min dejt i torsdags (en första dejt som varande i två timmar). Jag avslutade vår kontakt så tydlig jag kunde men fick tillbaka än fler argument. Jag förstår att hans anknytning behöver omedelbar tillfredställelse, jag förstår att han längtar efter kärlek, men jag kan inte hjälpa honom, jag kan inte ge honom det han behöver. Min nyfikenhet dog.
Samtidigt bär jag på mina sorger. Min rädsla att jag aldrig kommer att få det jag önskar mer än något annat. Kärlek och sex. Med rätt person!!! Att få någon är lätt, men att få den rätte är en annan sak.
I den kultur jag växte upp var det tabubelagt att erkänna en sådan sak. En tjej ska vara självständig och inte önska sig en man. Men jag blundar ibland och jag kan nästan frammana hans röst, hans doft, hur han känns. Men så öppnar jag ögonen. Och där finns bara ensamhet.
Hedenvinds Bilder 