Sociala medier. Där har man sitt liv och sin historia. Där flashar gamla vänner och bekantskaper förbi. Märkligt hur vi håller kvar människor. Är det på gott eller ont?
Eller kanske är det bara, utan värdering?
I helgen såg jag hur några jag brukade umgås flitigt med skulle träffas. De brukade betyda så mycket. Jag är inte längre en del av deras liv och kommer aldrig att bli det igen.
Jag funderar på hur det känns. Känns det lite i hjärtat? Men sen insåg jag att det är bara gammal vana, som om det borde kännas men det kändes faktiskt ingenting.
Sedan jag började läsa om livsteman tyckte jag mig se mig själv kristallklart. Det förändrade något i mig. Speciellt beträffande dejting. Jag har alltid upplevt dejting som så svårt för att jag lider av att avfärda människor. Kognitiv vet jag att jag förstås har rätt och måste avfärda dem, men jag kan inte ens räkna hur många gånger jag avfärdat en dejt och gråtit hela vägen hem. Så många tårar jag fällt för sorgen att se andra bli besvikna.
Jag vet förstås att de inte har rätt att lägga skuld på mig; det är ytterst få dejter jag träffat mer än en gång och efter en gång har ingen rätt att göra någon ansvarig för något. Men ändå har jag känt skuld. Och medlidande, för de har alltid en tragisk historia. Människor lider där ute, mer än vad man tror. Men jag kan inte rädda dem för jag kan inte ge dem vad de önskar utan att göra våld på mig själv.
Men när min senaste dejt (som jag berättade om) försökte ge mig dåligt samvete grät jag inte. Jag led inte. Jag kände inte empati. Något är förändrat i mig. Jag sa bara nej och sedan kände jag möjligen lite irritation men inte mer än så. Inga fler tårar.
Det betyder inte att jag saknar empati. Jag känner empati, men bara för de som förtjänar det. Mitt hjärta har inte hårdnat men jag tror att jag äntligen har hittat ett sätt att välja vilka som jag känner empati för och vilka jag faktiskt inte känner något speciellt för alls. Jag hatar ingen, jag tycker inte illa om någon. Jag är knappt irriterad på någon. Men jag känner heller ingen empati. Bara ett lugnt ingenting.
Och det känns så vilsamt.
Hedenvinds Bilder 