Hopp

Jag har över hundra dejter bakom mig men varit singel i sex år. Jag går på den ena dejten efter den andra. Jag har alltid hopp. Men efter varje dejt går jag hem med tårar i ögon för det var inte han. Hoppet svek mig. 

Jag hatar dig hopp. 

Men nästa dag känner jag hur mitt hjärta överfylls till en bristningsgräns, som om mitt hjärta var en vas som någon fyller med vätska så att det rinner ut över kanterna. Svämmar över och jag känner hur jag lyfter lite över marken. Det är hoppet som återvänder. 

Jag känner dig hopp

Någon skrev ”jag vill bli askär i en överkåt snuskhummer så vi kan knulla oss fördärvade”. Om du känner mig så vet du att det är så långt ifrån mitt språkbruk man kan komma, men innehållet. Innehållet. De orden var som poesi för mig. Är han den rätte? Säkert inte. Men ändå känner jag hopp. 

Jag älskar dig hopp 

Är det patetiskt med yin & Yang i bakgrunden? Det är ju så överanvänt, men ändå älskar jag symboliken…och kanske är det fåfänga som ligger bakom rädslan att något är överanvänt och patetiskt?

Publicerad av hedenvindsbilder

Jag bor i Stockholm, men har också en fot i Trosa där jag ofta gör jobb åt Bomans hotell. Mina bilder varierar sig, liksom mina metoder och material, men människor står i centrum.