När tragedier drabbar haglar alla klyschor om ”hur kort livet är” och ”hur man måste ta vara på varje dag”. Men hur? Hur tar man vara på en dag? Det blir nästan som en stress, ett krav. Ta vara på livet NU! Annars är du ett får som bara följer den jämna strömmen som sakta åldras och sedan dör. Men den vägen är ju oundviklig. Spelar det verkligen så stor roll vad man gör med sina dagar fram tills dess?
Ofta premieras vissa saker som att man ”upplever mer” än andra. Resor är ett sådan exempel. Man tycks uppleva mer, få ut mer av livet genom att förflytta sig till en annan plats på jorden. Men en annan person, som bor på en annan plats förflyttar sig till den du själv är på. Allt i hopp om att något stort drabbar genom att förflytta sig till en annan plats. Erfarenheter och kunskap är inte en automatisk följd på en resa. Det är någon man måste tillskansa sig.
Upplevelser i allmänhet är också något som brukar hyllas men det är tydligt att det finns upplevelser som ses som mer värdefulla än andra. Alla upplevelser är inte lika värda. Att hoppa bungyjump hyllas mer än att samtala med en gäst en lördagkväll.
Jag tror att vad jag landat i just nu är att jag vill vara med människor som genuint bryr sig. Som frågar hur jag mår och som jag genuint bryr mig om tillbaka. Jag tror faktiskt det är så man kan få ut maximalt av detta korta liv.
Hedenvinds Bilder 