Har konstnärer stort bekräftelsebehov? Jag hoppas och tror att alla tycker en sådan generalisering är lika absurd som alla typer av generaliseringar. I min värld är människor som generaliserar utan eftertanke lite lata. Man orkar inte tänka efter.
Men tanken att man ägnar sig åt något kreativt för att få någon form av bekräftelse är ju inte helt galen. Dock har jag en mer nyanserad teori. Som åtminstone stämmer på mig.
Som barn ville jag aldrig visa vad jag tecknade och målade. Jag satt gömd där ingen skulle se mig; med min bandspelare och min penna. Jag lider fortfarande av att visa upp vad jag gör. Jag talar oerhört sällan och med väldigt få om mina teckningar och målningar. Men tid är pengar, och drömmen är förstås att kunna sälja det man vill lägga tid på. Så då måste man visa upp sig.
När man ägnar sig åt något kreativt utsätter man sig för andras bedömning. När man att brinner för något, lägga ner mycket tid på något och sedan möter någon som tittar en sekund på det man gjort med en axelryckning… (eller får direkt kritik, för alla är ju kritiker) erkänner jag motvilligt att det kan göra lite ont.
Kanske behöver jag bekräftelse som en motvikt till kritiken. Som att man bär på en gammeldags balansvåg som när man lägger allt negativt i den ena skålen behöver man lite positivt i den andra för att det ska väga jämnt. Det kan också ses som ett plus-minus system. Om man får X-antal negativ kritik behöver man x-antal beröm för att hamna på noll.
Hedenvinds Bilder 