Jag har en vän som blev dumpad i höstas. Hon var verkligen förkrossad, som i små bitar. Idag är hon kär igen. Och så lycklig.
Jag blir nästan lite avundsjuk. Det verkar så härligt och lätt för henne. Min vän känner förstås inte att det var lätt när hon gick igenom sin hjärtesorg. Den var seriöst svår, men hon ler lite mot mig när hon berättar hur lätt hon ändå har att bli kär, och hur härligt det är. Även om hon är lite bränd så har hennes ögon börjat glittra igen. Hon beskriver hur tacksam hon är att kunnat gå vidare.
Jag vill vara så. Men jag är inte så.
Jag har alltid haft svårt att bli kär men när jag väl blir kär blir det stort. Starkt. Varande. Smärtsamt eller inte, så är det varande.
Och kanske vill jag inte ha lätt att gå vidare? Kanske vill jag ge allt till en person. För bekräftelse handlar inte bara om att få. Det handlar också om att ge! Och mitt hjärta vill ge bekräftelse, en djup äkta bekräftelse som är varaktig, vare sig han vet om det eller inte. Vare sig det är realistiskt eller inte. I mitt hjärta längtar jag efter att bekräfta honom.
I sexuella diskussioner talas det om hur vidare man är en pleaser eller vill bli pleasad. Jag vill bli sexuellt pleasad; fysiskt vill jag bli pleasad.
Men emotionellt är jag mer en pleaser. Jag vill hylla honom, jag vill måla honom, jag vill skriva om honom, jag skulle önska att jag kunde sjunga om honom. Jag vill vara bara hans och ingen annans.
Jag har svårt att släppa och gå vidare för jag är en emotionell pleaser. Även om jag kanske har varit för stolt för att erkänna det.
Bekräftelse kommer onekligen i många former.
Hedenvinds Bilder 