Var bor verkligheten? 

Del XXVII av Music Makes me Lose Control 

Ju fler människor jag talar med, desto mer inser jag hur förmånligt mitt liv varit. Jag växte upp med föräldrar och en storasyster som älskade mig. Jag hade alltid många vänner och snälla lärarna i skolan. 

Ändå hade jag ett ostoppbart behov av något annat i min tonår. Kanske kände jag att jag inte var på helt rätt plats. Jag minns att jag uttryckte att jag ville delta i den ”verkliga världen”. 

Idag tycker jag att det var en befängd och barnslig tanke. Allt är ju verkligt. Det är som att tro att någon är mer erfaren för att de bott i ett annat land. De KAN bli mer erfarna men man blir det inte automatiskt. Man FÅR inte erfarenhet, man måste aktivt ta till sig erfarenhet och den kan man få var man än befinner sig. 

Men för mig, där och då, bodde verkligheten i förorten. Inte på en gata i vasastan eller i min skola på Östermalm. 

Men nu är det musik jag skriver om! Och i förorten fanns det musik. Små, udda grupper som oftast inte spelade in sina låtar på skivor utan endast spelade live på små ställen som ofta var svåra att hitta. Jag minns inte musiken längre, men den gjorde djupa intryck på mig. Och påverkade min musiksmak så att jag fortfarande kan se ringarna på vattnet. 

Den musiken uttryckte känslor. Frustration, ilska, känsla av orättvisa, utanförskap. 

Kanske kunde jag inte helt ta till mig allt. Jag är inte en arg person. Jag, personligen är inte orättvist behandlad. Jag är priviligerad som få på jorden är och har varit. 

Men utanförskap har jag på något märkligt sätt alltid känt. Trots att ingen har satt mig där. Känslan av att aldrig riktigt hitta rätt, eller inte riktigt göra mig förstådd. Kanske är det därför jag skriver och tecknar? Och kanske är det därför musiken betyder så mycket? 

En av mina favorit metalgrupper heter Zeal & Ardor. I låten Built on Ashes tolkar jag in Billie Hollidays klassiska och starka Strange Fruit (…black Bodies swinging in the southern breeze, strange fruit hanging from the poplar trees…) 

Zeal & Ardor sjunger: Like a strange fruit, that’s out of season, you are bound to die alone.