Tristan

Jag och några vänner planerar en fest och funderar på något kul tema.

En tanke vi har är ”vem vore du som man/kvinna?” (Beroende hur du föddes). Men inte som något förlöjligande, fnissigt. Inte det klassiska – mannen klär ut sig till kvinna med två meloner i en stor BH och talar med pipig röst och använder sig av förlöjligande manér. Ni vet, när man förväntas skratta för att han ”bjuder” på sig. För vi utgår från att det finns något förnedrande för honom att spela kvinna. 

Frågan är tänkt seriöst! Vem vore du? Hur mycket av dig själv vore du? Och kanske ”vad får du syn på om dig själv när du byter kön”? 

Som tjej är det förstås mycket lättare att föreställa sig vara man. Och jag säger förstås, för i vår kultur har män mer status och därmed är det mer oproblematiskt för en kvinna att ”stepa up” medan det är svårare för en man att ”stepa ner”. Tack och lov har jag manliga vänner som bryter detta och är helt oproblematiska inför sin ”kvinnliga” sida. 

Vad nu ”kvinnlig sida” betyder? I grunden är jag så skeptisk och emot könsgeneraliseringar. Jag förstår inte varför vi inte kan se oss som individer? Ibland känns det som att människor envisas med att hålla fast idéen om kön och därmed bestämt sig att vi alla måste passa in i rollerna vare sig vi gör det eller inte. Jag har många gånger mött någon för första gången men som nästan anklagande beskriver hur ”ni kvinnor är”. Fast han inte känner mig. Och samma sak åt andra hållet förstås.

Men det är svårt att förneka att kulturen formar oss och vår bild av kvinnligt och manligt. Förutsättningarna är definitivt olika för oss. Och förstås finns det fysiska skillnader. Men mitt problem är att man ofta tillskriver dessa skillnader en massa slutsatser.

Så vem vore jag? Är jag en Tristan? Det känns som att jag skulle heta och vara Tristan om jag vore man. Men frågan är. Voro jag någon annan?

När jag var i tonåren hängde jag med tre killar. Vi var ett kompisgäng som hängde varje dag. Det var bara självklart. Vi bodde alla i olika delar av stan men efter skolan mötes vi alla på slussen. Jag minns att de ofta sa -”du är så cool, du är som en kille”! 

Jag minns de orden. Det är långt ifrån första och enda gången jag hört det. Men något i mig reagerade då för orden brände sig in i mitt minne. Jag tog det som en komplimang, men samtidigt visste jag någonstans att jag ogillade att jag såg det som en komplimang. Där vaknade långsamt en insikt.

Jag får ofta höra att jag har ett ”manligt tänk”. Men det är faktiskt helt ologiskt. För jag är ju tjej. Så mitt ”tänk” är typiskt en tjej. Som heter Karin. 

Men med det sagt så blir vi ju så påverkade av vår kultur, av våra föreställningar och vi använder ju ständigt symboler och metaforer för att försöka beskriva saker. Så kanske kan man acceptera det som en metafor? Kanske bara se det som ett språkbruk? Men språk påverka oss så mycket djupare än vad vi ofta vill tillstå (även det ibland finns en övertro på ord också; lokalvårdare förändrade inte statusen på jobbet, ja, ni vet). 

Så är jag en Tristan? I så fall, var är min Isolde?