På min kära vinbar kan jag inte låta bli att emellanåt studera mänskligt beteende.
En företeelse är attityden kring att äta spagetti med sked. Det är väldigt tydligt att det är en statusfråga att inte äta med sked. Googla på det så kommer det upp en rad artiklar om ”hur italienarna minsann inte äter med sked”. Det uttrycks med betoning på hur italienarna ser ner på skedätandet och svenskarna som använder sked.
Det som kunde varit objektiv information ”så här äter italienarna sin spagetti” blir tydlig retorik. Man använder en nedsättande ton och betonar hur ”svenskt” det är att göra detta fatala misstag. Argument för och mot det praktiska med sked är irrelevant.
Notera hur vi använder ordet ”svenskt”. Det sägs i princip alltid (förutom i SD sammanhang) som något negativt. Betyder det att vi har ett självförakt? Och stor respekt för italienarna? Är det en korrekt slutsats?
Jag upplever det snarare som att man inte ser sig själv som svensk eller åtminstone vill vara några steg framför sina landsmän. Man är ju aldrig själv ”en typisk svensk”, det är ju alla andra som är ”så typiskt svenska”.
Ingen bryr sig väl egentligen om hur vidare någon annan äter med sked eller inte i sig. Det handlar nog mer om att en liten världsvan klick vill markera sin överlägsenhet. De vill stå i kontrast till den större massan som fortfarande tror att man äter med sked. De vill visa att de är ”ahead of the pack”.
Så det är nog inte vare sig skam över att vara svensk och beundran för italienarna i sig. Det är nog bara behovet av att skilja sig från den ”enklare massan”.
När jag uttrycker det så hårt låter det inte särskilt trevligt. Men man ska komma ihåg att ytterst är det ett uttryck för behovet att vara någon i en stor, stor värld. Vi har alla de behovet. Att vara någon.
Hedenvinds Bilder 